You are currently browsing the category archive for the 'USA jämfört med Sverige' category.
Så kallas det ju i Sverige, denna sista dag före Julafton. Här får vi lite respit eftersom firandet in US inte brakar löst förrän på Juldagen. Då skall vi ha familjen över på Julmiddag i vårt hus för första gången och använda den Julservis som vi köpte i Januari förra året.
Visst är det annorlunda än Sverige och visst saknar jag Svenskt julfirande men detta är vad som står till mitt förfogande. God Jul alla.
Jag jobbar in i det sista. Imorgon blir det final för arbetet denna veckan. Jag lyxade till det rejält och tog ledigt på måndag också så det blir 5 sköna lediga dagar. I Sverige tog jag ofta ledigt runt 15:e December och var sedan ledig till efter Trettondagen. Många år så behövde inte ta så många dagars semester för att kunna vara ledig i 3 veckor. Men det var på SEB tiden förstås. På FB Data tiden väntade ju årskörningarna efter Jul och under Nyårshelgen.
Köpte de sista Julklapparna till Karen idag och har nu allt inslaget och liggandes under granen. Vi skall nog fira lite som i Sverige med att öppna Julklapparna mellan oss på Julafton medan traditionen här annars är att öppna julklapparna på Juldagen. Då, på Juldagen kommer familjen över hit för att äta Julmiddag. Det blir dock inget tradionellt Svensk julbord. Det är nästan omöjligt för mig att hitta råvaror till det här. Första året kokade jag skinka men jag vet inte vad som hände med den. Inte såg den ut som i Sverige i alla fall. Annars så är det ju nästan omöjligt att hitta okokt skinka även i Sverige numer. Färdigkokt skall det vara för alla slöa människor men den smakar ju därefter också. Om det skall vara blöt och slemming färdigkokt skinka som gäller så avstår jag hellre. Den skinka jag kokade själv blev så mör att den föll i bitar när man skar en skiva, men smaken på den skinkan är vad som är Julskinka för mig. Färdigkokt skinka smakar som den där plastförpackade som man kan köpa i skivor året om.
Garvan Woodland Gardens Christmas decoration. Hot Springs, AR
Julmust skulle vara gott och Svagdricka förstås, gud vad gott det är. Alla sorters sill, köttbullar och prinskorv, allt det där som man minns från Jul i Sverige. Som jag sagt förut, hemlängtan har jag bara vid de stora svenska helgerna.
Nu har jag jobbat 80 timmar i den senaste 2-veckors perioden och skall ha en ledig fredag. Tyvärr med allt som pågår på jobbet så kan jag inte koppla av som vanligt utan känslan att någon skall ringa både denna fredagen och under helgen känns tung och överhängande. Vår 3:e partsleverantör konverterar just nu vår kunds data och jag är ansvarig för att alla koder skall finnas i målsystemet som konverteringsprogrammen uppdaterar.
Värst är att kommunikationen är så otydlig och alla inblandade förväntas förstå vad som förväntas av dem trots att vi inte har en aning om (eller nästan ingen aning) vad de andra inblandade gör. Exempelvis så vet jag inte alls var i konverteringsprocessen leverantören befinner sig, hur lång tid det beräknas ta, om man kör konverteringsprogrammen under natten eller endast dagtid etc. Det är en jävla soppa och skapar otrolig frustration eftersom det inkräktar så på privatlivet.
Annat var det på gamla FB Data tiden. Varje årskörning planerades ett år i förväg, alla visste sin uppgift och vad som förväntades av dem, vi blev mycket generöst ersatta för att behöva arbeta på nyårsafton och nyårsdagen med dubbla löner och extra bonusar för insatsen. Man blev även ersatt då man var ‘on call’ eller hade beredskap som vi kallade det. Det vill säga den situationen som jag är i nu men som jag inte får ett dugg i ersättning för. Jag får inte ens ersättning när jag måste jobba på mina lediga dagar eller helgen.
Det gör mig ganska så deprimerad och tanken finns där att om jag skall behöva jobba så här hårt när jag har ett delstatligt jobb så kanske man trots allt skulle undersöka arbetsmarknaden där man får anständigt betalt för sina insatser. Har haft det rätt så bra på mitt nuvarande jobb tills för ett par månader sedan då arbetspressen ständigt har stigit till en nivå som gör att jag är stressad efter jobbet också. Våra åtaganden har ökat dramatiskt och de flestas roller har dubblats eller tredubblats det senaste året utom min. Jag är fortfarande den enda som gör det jobb som faller inom mitt område trots att man har reserverat i budgeten för ytterligare en som jag.
Den här tiden som jag vanligtvis älskar och försöker ta ledigt från jobbet runt jul och nyår kommer i år att vara en transportsträcka tillls dess vi är i April. Då skall det förhoppningsvis inte kunna bli värre än det är nu. Då har vi implementerat den största och näst största domstolen i Arkansas och från där skall det vara nedförsbacke, tror och hoppas jag.
Jag har kännt ett behov att ventilera vad jag tänkt på den senaste tiden. Kanske ingen rolig läsning men nu är det sagt i alla fall.
Ja, var skall man börja efter ett så här långt uppehåll i bloggandet? Vi hade som sagt besök av Urban förra veckan från sen tisdag kväll till måndag morgon. Det var jättekul att han valde att besöka oss trots att det är hans 3:e gång i Arkansas. Det är nästan så att vi börjar få svårt att hitta nya saker som vi vill visa honom.
På onsdagen så var vi på en utställning i Little Rock om Egypten kallad ‘The Pharaos’. Sedan på kvällen var det första gången som både Urban och jag såg balett. Karen har dock varit på balett tidigare och det är just nötknäpparen som hon har sett. Det är visst tradition att den föreställningen kommer upp precis inför Jul. Nu var det dock Moskva baletten som dansade (eller hoppade) det skall visst vara en av de bästa i världen. Jag förstår nog inte det här med balett för jag tyckte det var ganska så långtråkigt även om just nötknäpparen innehåller några berömda musikstycken. Minns det från lördagsmorgnar med melodikrysset när radion stod på och mamma bakade bullar.
Nutcrackers, Amerikanska dekorativa nötknäppare/nötknäckare
Nötknäppare är en vanlig Juldekoration här i USA och väldigt annorlunda från vad vi är vana vid i Sverige. De kommer nog dit också så småningom som allt annat från US.
Sedan på tordagen var det förstås Thanksgivingfirande hos Karens syster Cathy. Fredagen promenerade Urban och jag i Two Rivers park och gjorde lite shopping. Lördagen åkte vi upp till Vingårdarna i Altus i nordvästra Arkansas. Tyvärr blev både Urban och Karen sjuka under besöket och vi hann endast med att besöka Post-familjens vingård i Altus innan vi var tvungna att företa resan hem igen. Eftersom Karen var magsjuk var jag tvungen att köra trots att jag provat vin, vilket jag aldrig skulle ha gjort i Sverige men det fanns inget alternativ och jag var långt under den generösa gränsen för rattonykterhet här i Arkansas (0,8 promille).
När vi kom hem så rusade Karen in och kräktes. Urban mådde inte heller så bra. Cathy ringde och berättade att George svimmat i kyrkan och var på sjukhus. Lauren var magsjuk också. Senare blev även Cathy och Sylvia magsjuka och de enda som klarade sig var min svärmor Rita och jag. Vi vet inte vad som orsakade denna magsjuka. Inte var det den cajun-kryddade och friterade kalkonen i alla fall för jag åt nog mest av den av alla.
Jag skjutsade Urban till flygplatsen måndag morgon och sedan tog arbetsveckan vid. Massor att göra på jobbet denna vecka då vi gjort en stor uppgradering av vårt system.
Not our house
Igår satte jag upp 100 st små jävla ljus i rött, blått, grönt och gult i vår trädgård. Det ser fint ut men kroppen smärtar efter den ovanliga arbetställningen. Imorgon skall jag sätta upp 75 stycken till och ansluta timer och permanenta elkablarna. Det är jobbigt men fint blir det. Svenskar skrattar nervöst åt Amerikaners sätt att smycka sina trädgårdar inför Jul och säger att det är överdrivet och smaklöst men vi vet att de bara är avundsjuka.
PS: Här är några länkar till den blog där jag dokumenterade vilka öl Urban och jag provade under hans vistelse här:
2.Stora öl
Det har varit så mycket den senaste veckan att jag inte har hunnit med att uppdatera någonting. Förra fredagen så karvade jag min första pumpa och resultatet var godkänt tycker jag för att vara den allra första gången.
Karen har gjort detta tidigare men var inte så nöjd med sin. Kanske hemligheten var tålamod vilket jag har ett överflöd av jämfört med min fru. Själv har jag inte speciellt mycket tålamod så ni kan räkna ut Karens mått av det då 
Karens systerdotter med dotter kom över tillsammans med Karens syster, mamma och Karens systerdotters bästa väninna med familj.
Det var väldigt trevligt och min första riktiga Halloween med barn som går från hus till hus och tigger godis och säger ‘Godis eller Bus’ (fast på engelska förstås).
Lilla Brooke är bara 1,5 år så man undrar hur mycket hon förstår av det hela men hon verkade väldigt exalterad över allt som hände.
Jag var förvånad över att se hur många barn som var ute och samlade godis i vårt kvarter. Om jag säger att det var 200 människor på vår gata så tror jag inte att jag överdriver åtminstone. Vi gick med ‘våra’ barn från hus till hus och det var ju ett ypperligt tillfälle att stifta bekantskap med grannar som vi inte känner. 
Jag saknar Sverige mest när det kommer till helgerna och tycker att man firar mer i Sverige än i USA, på Jul, Påsk och Midsommar förstås.
Tycker inte att jag har fått så mycket i utbyte men Halloween var faktiskt en rolig sak att uppleva tillsammans med alla barn som var utklädda. Kanske jag till nästa år skall klä ut mig också?
Idag fick jag en stor överraskning när min vän Urban meddelade att han kommer för att besöka oss till Thanksgiving. Han hade tidigare berättat att han planerat att komma men när tiden gick och det nu endast är 3 veckor till Thanksgiving så trodde jag inte att det skulle bli av. Med endast 3 veckor kvar så lyckas han dock boka biljetter och komma under den tidpunkt då flest människor reser i USA. Jag tror inte att han förstår vilken otrolig tur han hade som hittade biljetter så här sent.
Det här blir Urbans 3:e gång i Arkansas och 2:a gång sedan jag flyttade hit och han blir vår första svenska gäst i vårt nya hus precis som han var vår första svenska gäst i vårt förra hem.
Igår när nyheterna började på TV klockan 22:00 så tittade vi som vanligt på KARK4, vår favoritkanal av de 4 som vi har i Little Rock. I stället för att börja som vanligt i studion så var man direkt från 7:e gatan i Little Rock, den gata som både Karens och min arbetsplats ligger intill. En bil hade kört ner i en vägsänka och uppenbarligen hade inte föraren förstått hur högt vattnet stod. Det har regnat enormt mycket här i Arkansas detta året och man tror att det kommer att bli ett rekord sedan mätningar påbörjades för hundratals år sedan.
Enbart under gårdagen så fick vi 5,5 inches eller 140 mm regn här i Storstadsområdet och under hela året så är det redan ett rekord t.o.m Oktober, om det blir ett rekord för hela 2009 återstår att se men allt tyder på detta.
Nåväl, dramatiken började när KARK4:as reporter pratade till bilderna på bilen som satt fast i vattenmassorna i sänkan på 7:e gatan. Fyra gånger av fem, när jag inte kan svänga vänster utan att rödljuset slår om (det finns ingen grön vänsterpil på denna plats) på gatan utanför den myndighetsbyggnad där jag jobbar, så fortsätter jag i stället på 7:e gatan ner till nästa påfart till motorvägen. Jag passerar då den sänka där denna bilen satt fast.
Till att börja med var det inte lika dramatiskt som det skulle bli. I bilen som satt fast i vattenmassorna kunde man se föraren och någon passagerare skymta i bakgrunden. Detta var klockan 22:00 så det var mörkt och man såg inte så noga. KARK4 hade deras reporter och kamera på motsatta sidan av sänkan där bilen hade kört ner. En civil bil körde upp på sidan av sänkan där bilen som hade kört fast kom ifrån. En man kom ut från den bilen och började veckla ut rep som han hade i sin bil, uppenbarligen för att försöka dra upp den bil som satt fast i vattnet. Medan denna man meckade med sitt rep så såg vi hur bilen som satt fast i vattnet upp till halva vindrutan, började röra sig och sjunka ner väldigt snabbt i djupet. En person vevar ner rutan och stäcker sig ut. Bilen sjunker snabbt tills dess att endast taket skymtar ovanför vattenytan. Nu blir mannen med repen plötsligt medveten om hur illa situationen är och slänger allt, kastar sig i vattnet och simmar ut till bilen. Samtidigt rullar en brandbil upp och brandmän kommer med yxor, rusar ned i vattnet, krossar bilens rutor och sliter ut passagerarna, en mor och ett barn.
Vi sitter och ser detta i direktsändning och tappar förstås hakan. Helt otroligt dramatiskt var det och dessutom på en gata som jag oftast tar när jag åker hem.
Tänk vad tryggt Sverige är
Så börjar det dra ihop sig till Halloween. Denna amerikanska tradition som för några år sedan även gjorde sitt intåg i Sverige. Jag kommer ihåg hur störande jag tyckte det var när vuxna svenskar började spöka ut sig och gå på Halloween-parties utklädda till både det ena och det andra. Mest störande tyckte jag det var för att det kolliderade eller förväxlades med den enda helgdagen vi har på det andra halvåret i Sverige, Alla Helgons dag. Tycker att Alla Helgons dag alltid har varit en trevlig och lågmäld högtid då man minns de som försvunnit ur våra jordiska liv och tycker inte att den vulgära Halloween traditionen har något gott att tillföra i Sverige.
Nu lever jag ju i en annan kultur och får ju till viss del anpassa mig efter detta så på lördag kommer Karens systerdotters lilla dotter samt Karens systerdotters väninna med sina barn, hit till oss i Maumelle för att terrorisera våra rika grannar och tigga om godis så att det inte blir bus. Så värst mycket bus lär väl inte lilla Brooke vara kapabel till vid 1,5 års ålder, i alla fall inte för våra grannar.
Jag har faktiskt anpassat mig så mycket att jag köpte en pumpa i veckan och vill gärna karva till den till en traditionell ‘Jackolantern’ som vi ställer på uppfarten. Karen ville karva en ‘tax’ i stället så jag antar att jag får åka och köpa en till pumpa så att vi kan karva ut två stycken.
Ikväll när jag tog en kvällspromenad i våra kvarter passerade jag ett hus där jag tycker man helt har ‘gått överbord’ (jag vet att det är ett amerikanskt uttryck) med sin utsmyckning inför Halloween. I trädgården finns en uppblåsbar vagn med kusk och hästar. Kusken är förstås ‘döden’ som ser ut som han i ‘Sjunde inseglet’. Vid infarten står sedan ett antal andra skräckfigurer i naturlig storlek (lika stora som jag, naturligt stora alltså ) Sedan har denna granne ställt upp temporära vita staket för att likna detta vid en kyrkogård. Inne på ‘kyrkogården’ (kom ihåg att detta är alltså på husets framsida) har grannen rest 6 stycken gravstenar (i naturlig storlek, dock i plast) och framför varje gravsten har han klippt gräset så att det sticker upp som en nygrävd grav.
Jag tycker detta var något av det mest bisarra jag någonsin sätt och tappade nästan hakan första gången Karen och jag passerade huset på kvällspromenaden. Karen sa att det var ‘cute’ och jag tänkte att vem som helst i Sverige måste tycka att detta är helt absurt.
Ikväll när jag promenerade tänkte jag på vad jag skulle skriva på bloggen och även ta en bild på detta spektakel men dels hann det bli mörkt tills dess jag kom fram och dels så var husägaren ute med gräsklipparen (han ville väl inte att hans fina gravar skulle växa igen), så det blev en mörk bild tagen från ganska långt avstånd.
Ja tänka sig vad de är konstiga här i Amerikatt.
Jag räknar ner dagarna till dess att Karen kommer tillbaks från sin tjänsteresa i Kalifornien. Trodde faktiskt inte att det skulle kännas så här trist att vara ifrån varandra och vara ensam hemma. Karen sa att hon upplevde samma känsla när jag var i Sverige på semester. Lite märkligt kan man tycka att vi båda upplever ensamheten så svår eftersom vi båda levt själva så länge innan vi flyttade ihop.
Dreaming of mummy
Jag har ju tyckt att livet har känts så mycket lättare här i USA än det var i Sverige men samtidigt har jag haft svårt att sätta fingret på om det är endast är att leva tillsammans med Karen som gjort det lättare eller om livet i allmänhet är lättare här i USA. På det sättet så har Karens tjänsteresa varit bra för den har fått mig att förstå att jag aldrig skulle stanna här om det inte vore för Karen. Inte för att jag vantrivs här. Tvärtom så är det mycket i det Amerikanska samhället som jag gillar men inte tillräckligt mycket för att jag skulle bli kvar här om det inte vore för Karen. Kanske kommer jag att känna annorlunda om några år när jag har rotat mig ännu mer men jag betvivlar detta. Jag känner mig redan etablerad här och trivs med det mesta men det har nog att göra med att jag trots allt är en rätt så flexibel person.
Idag är det 7 dagar kvar. Nästa Fredag kan jag hämta upp Karen på flygplatsen och det blir inte bara jag som kommer att bli glad att se henne igen. Det kommer att bli roligt att se hur exalterade Fritz och Molly kommer att bli av att ha ‘mamma’ hemma igen.
En sak som slog mig under min Sverige vistelse är hur mycket priserna har gått upp sedan jag emmigrerade för 2,5 år sedan. Åttio kronor för en räksmörgås och en kopp kaffe på Amarant i lilla Torshälla, 70 kronor för att låsa in väskan på centralen i Stockholm, 70 kronor för en kvalitetsöl på puben, 180 kronor för hamburgare med pommes frites på en pubrestaurang, 60 kronor för att parkera i en landsortstad som Eskilstuna i 4 timmar. Fyrahundra kronor för 30 liter bensin vilket inte fyller upp tanken på knappast någon bil. Kanske har priserna gått upp här också men man tänker ju inte på det när man lever i vardagen och upplever prishöjningarna gradvis.
80 spänn för en räkmacka och en kopp kaffe på Amarant i lilla Torshälla, är det vettigt?
Vädret var ju däremot precis så fantastiskt bra som jag hade drömt om. Mellan hägg och syren var perfekt med undantag för någon regndag och två dagar när temperaturen steg till nästan 30 grader.
Syrenen hade blommat ut dagen innan jag åkte hem
En annan liten egenhet som jag upptäckte som ‘besökare’ var hur fixerat allt verkligen är runt personnumret. T.o.m när man handlar i affären. Visst är jag medveten att utan Personnummer kan man inte göra mycket i Sverige som har med myndigheter att göra men jag har tidigare inte reflekterat över vilken betydelse det har när man använder kreditkort.
Först och främst så är s.k ‘pin-kod’ mycket vanligare i Sverige än i USA. Visst används det i USA men oftast inte om man har ett kreditkort, endast för bankkort som debiteras direkt på bankkontot. När jag skulle betala med mitt kreditkort i affärerna så var ‘default’ att jag skulle knappa in min pin-kod. När jag berättade att jag inte hade det för detta kortet så ville kassörskan se en identitetshandling vilket jag tycker är väldigt bra i Sverige jämfört med USA. I USA om någon kommer över din plånbok så kan de handla överallt om du har ett kreditkort. Nästan aldrig frågar man efter en identitetshandling som styrker att du verkligen är ägare till kreditkortet.
Det var dock när jag i Sverige blev anmodad att visa min legitimation i en affär som det blev svårt. Jag visade mitt körkort som är utfärdat av delstaten Arkansas. Expediterna började leta efter (svenskt) personnummer på mitt Amerikanska körkort vilket det givetvis inte har. När jag förklarade att det var en utländskt identitetshandling och att de inte kunde räkna med att hitta ett Svenskt personnummer på ett körkort som är utfärdat i USA så såg de uppriktigt snopna ut och frågade ibland om vi verkligen inte har (svenskt) personnummer i USA. Jag försökte förklara att det viktigaste är ju faktiskt inte vad de skriver på kvittot de behåller utan att matcha mitt namn på kreditkortet med det som står på mitt Amerikanska körkort och också matcha mitt ansikte med bilden på körkortet. Om de har gjort detta kan de skriva vad fan som helst på kvittot, känd eller födelsedatum etc. Det är ju inte det som är det viktigaste utan identifieringen.
Jag var faktiskt uppriktigt sagt förvånad över att så många kassörskor på allvar förväntade sig att hitta ett svenskt personnummer på en utländsk identitetshandling. Ganska ofta får ju Amerikanerna klä skott för att de anses dumma när de tror att som saker fungerar i USA så förväntar de sig att det skall vara även utomlands men här såg jag den motsatta situationen som är precis lika dum.
När jag träffade några kompisar till en kompis en pubkväll i Stockholm så kom vi också in på detta om hur ‘dumma’ Amerikaner i allmänhet är eller rättare sagt en av kompisens kompisar tog upp detta att Amerikaner inte kan räkna upp mer än 3-4 länder i Europa. Jag kontrade med att fråga hur många Amerikanska delstater det där snillet kunde räkna upp men han svarade att det skulle vara motsvarande att fråga en Amerikan om Svenska landskap. Givetvis håller jag inte med eftersom Amerikanska delstater befolkningsmässigt och till ytan är mer liknande länder i Europa än Svenska landskap. Jag tycker nog också att man skall fundera lite i Sverige på om man anser sig vara så mycket mera kunnig än Amerikanen i geografi som man oftast anser sig vara.
Innan jag skulle flytta hit skickade jag ett mejl till mina kompisar på jobbet med en länk till en artikel om Arkansas och Little Rock på Wikipedia. Några av mina arbetskamrater sade efter de hade tittat på en kartbild som jag skickat att Arkansas låg precis i mitten av USA. Den bild jag hade skickat hade Pulaski County, där jag bor markerat i rött precis i mitten av Arkansas. Jag sa då att Arkansas är en av sydstaterna och ligger ganska långt söderut men mycket närmare östkusten än västkusten. Nej, sa de bestämt, Arkansas ligger precis i mitten av USA. Det var först lite senare jag insåg att de hade tittat på kartan av Arkansas och trott att det var USA och att det i rött utmärkta delen var Arkansas i USA medan det i själva verket var Pulaski County. Jag tycker detta tar hål på myten om att Amerikaner är korkade som inte kan placera länder i Europa rätt på kartan när inte ens utbildade Svenskar kan se skillnad på USA och Arkansas på en kartbild
Arkansas med Pulaski County i rött men uppenbarligen missuppfattades detta som USA med Arkansas i rött
Jag hann inte med att skriva fortsättningen av min vistelse i Sverige men skall försöka att summera upp den avslutande veckan.
Ulla, Urban & Gösta Gustafsson
På söndagen åkte jag med min kompis Urban till hans föräldrars nya lägenhet i Eskilstuna för lunch. De sålde sitt hus förra året där de bott i nästan 40 år. Urbans föräldrars lägenhet är i ett helt nybyggt hus och det såg fint ut men jag blev raskt medveten om hur bortskämd jag blivit i USA med luftkonditionering. Den söndagen var den 28 grader varmt i skuggan och lägenheten höll samma temperatur. Efter lunch åkte vi till Urbans sommarstuga med föräldrarna och det var lika varmt där men värmen är inte lika besvärande i skogen som i stan. Jag tror att när man lever i ständig luftkonditionering som vi gör i USA så sjunker toleransnivån för värme och jag svettades på ett sätt som jag aldrig svettas vare sig utomhus eller inomhus hemma i Arkansas. Inte blev situationen bättre av att Urbans gamla bil inte hade luftkonditionering.
Mitt i lunchen kom vaktparaden förbi
På kvällen så åkte vi dock äntligen upp till Stockholm men det var rätt sent så det blev endast en pizza på kvarterskrogen innan sängdags. ‘Svensk’ pizza är så mycket godare än den som man kan få tag på här i USA. Måndagen mötte jag upp med Urban för lunch på ‘Zanzibar’, där vi satt utomhus och åt i det vackra vädret. Kollade sedan in hans jobb innan jag vandrade iväg till Gamla stan för att köpa något från Bengt Elde butiken till Karen.
Västerlånggatan i Gamla Stan
Karen älskar allt som tavelmålaren Bengt Elde gör och vi har mycket av hans saker i vårt hem. Sedan på kvällen mötte jag Urban samt fyra av hans kompisar på Monks Cafe som är en för mig helt ny ölkulturell restaurang i Stockholm. De hade både eget bryggt öl samt öl från små hantverksbryggerier och från hela världen.
Denna flaska öl på Monks Cafe kostade 9995:-
Därefter vandrade vi iväg till McInleys på Kungsholmen som har ett antal öl på fat från hantverksbryggerier i Sverige såsom Nynäshamns ångbryggeri. Jag saknade min favorit från detta bryggeri under hela min resa i Sverige nämligen ‘Indianviken Pale Ale’ men deras mellanöl ‘Bedarö Bitter’ drack jag flera gånger under Sverigevistelsen och det är en fantastiskt fin ale.
Sista ölen för kvällen blev en veteöl smaksatt med äpple på Cafe Duvel för Urban
Vi avslutade kvällen på Cafe Duvel eller rättare sagt på ‘Pressklubben’ som är Cafe Duvels bakficka. Jag drack en Dupont Saison och Urban provade en Veteöl som smaksatts med äpple.
Tisdagen började det regna och jag mötte Stefan från min tid på SEB för lunch på en av restaurangerna i Kulturhuset. Det är märkligt att lunchrätter som jag tidigare bara tog för givet och tyckte var OK nu smakar gudomligt gott efter 2,5 år i USA. Det tog ett tag innan jag började sakna Svensk mat. Det var jättekul att träffa Stefan igen och vi pratade bort 2 timmar på nolltid innan jag var tvungen att ta tåget till Eskilstuna.
Stefan som jag jobbade mycket tillsammans med på SEB
Det var skönt att komma tillbaka till min syster och svågers hus och ta det lugnt på tisdagskvällen. Det har varit jättekul att träffa så många från familj, släkt och vänner under min vistelse men varje dag i princip har varit uppbokad för något så det var skönt att bara slappa inomhus på tisdagskvällen. Vi åt sill och färsk potatis med öl och snaps och det var förstås också gudomligt gott för en utflyttad Svensk.
Min svåger skålar till sillen
Sista fulla dagen i Sverige på onsdagen tillbringade jag första hälften med min mor. Det kändes sorgligt att veta att jag skulle åka imorgon och att jag inte kunde eller borde tala om det för lilla mamma. Men hon var glad och lever nu i sin egen lilla värld där tid inte verkar ha samma betydelse som den har för oss andra stressade människor. Mor var glad när jag kom och sade glatt Hej Då när jag gick och jag hoppas och tror att det var svårast för mig.
Min lilla mamma, Anna
På onsdagskvällen ordnade Jocke och Malin med mat för oss och Jeanette och Jonas med familj. Tyvärr så kände sig min svåger inte tillräckligt bra efter sin svåra förkylning så han och min syster kom inte med. Jag åkte hem rätt så tidigt så att jag trots allt hann spendera lite tid med dem denna sista kväll i Sverige innan resan tillbaks på torsdagen.
Min systerson Joachim, grillens okrönte Konung
Tordagsmorgonen skjutsade de mig upp till Arlanda. Jag misstänkte att jag förmodligen hade övervikt på mitt baggage eftersom de få saker som jag fått med från min mors gamla hem vägde tungt. Tidigare så hade man rätt att ta med två gånger 35 kg resväskor på flygningarna över Atlanten med det har nu minskat till 22,5 kg per väska. Efter 1:a Juli så tillåter dessutom Delta endast 1 resväska gratis. Trettiofem kilo som var gränsen per väska tidigare var oerhört generöst medan 22,5 kilo visade sig vara snålt. Min första väska vägde 19 kg och innan jag hade hunnit säga något hade den försvunnit iväg på bagage bandet. Jag trodde inte att de skulle vara så kinkiga men den andra resväskan vägde 27 kg och de skulle inte släppa igenom den kostnadsfritt. $150 skulle det kosta för mina 5,5 kg extra. Jag sa att det vägrar jag att betala för endast 5 kg övervikt och ville att det skulle avräknas den väska som hade undervikt. Det gick dock inte utan jag fick gå åt sidan och plocka ut kungastatyetterna och bronsplacketterna som vägde mest och lägga dem i min ryggsäck. När jag på nytt fick köa och väga väskan så hade den undervikt och jag bad att få lägga tillbaks några av de saker som jag hade i ryggsäcken nu i väskan. Det gick inte, jag var tvungen att gå åt sidan och göra detta. Jag ville dock få ner så mycket som möjligt av vikten i ryggsäcken så jag gjorde detta. Gick åt sidan, la tillbaks några få av de tunga sakerna i resväskan, ställde mig i kön igen och skulle sedan väga väskan. Nu vägde den 23,5 kg alltså 1 kg mer än tillåtet. Jag häpnade när de sa till mig att detta inte var tillåtet. Jag fick alltså en tredje gång gå åt sidan flytta över lite till av de tunga sakerna från resväskan till handbagaget. Det fåniga är ju att jag trots allt tog med samma vikt på planet som om jag hade fått packa allt i resväskan. Jag trodde aldrig att man skulle vara så förbannat kinkiga med några få kilos.
Nu hade ganska mycket av den generösa tiden som jag hade haft gått så jag rusade till Taxfree shopen för att köpa ‘Svenska nubbar’ att ta med till midsommar. Eftersom de förseglade detta i en påse skulle jag kunna ta med det hela vägen hem till Little Rock i handbagaget trodde jag. Efter det att jag hade betalat och fått den sigillerade påsen meddelade de mig dock att jag måste lägga spriten i det incheckade bagaget efter det att jag fått ut det i Atlanta innan jag kunde borda mitt anslutningsflyg där. Sköra glasflaskor i en resväska som jag sett hur bagage personalen hanterar var inget jag skulle vilja göra men nu var det för sent, jag hade redan handlat. Jag förstår inte alls varför påsen skulle sigilleras om man ändå sedan måste packa den i incheckat baggage? Jag var ju redan innanför säkerhetskontrollen och den funktionen som jag trodde att sigillpåsen hade var ju att ta mig igenom säkerhetskontrollen mellan den internationella terminalen i Atlanta till de nationella terminalerna.
Bytet av flyg i Atlanta blev stressigt. Två timmar är för lite när man flyger tillbaks till USA för då måste man köa för att gå igenom passkontrollen (mycket längre köer än motsvarande på Arlanda), sedan vänta på baggaget vilket denna gång tog jättelång tid. Inte förrän efter 30 minuters väntetid vid baggagebandet så började det snurra. Sedan skall man gå igenom tullen vilket vanligtvis går snabbt och sedan checka in baggaget igen vilket också går snabbt men nu var jag ju tvungen att stoppa ner spritflaskorna i baggaget innan jag kunde checka in det. Sedan genom säkerhetskontrollen igen, jag var orolig för att de skulle reagera på mina kungastatyetter som de hade gjort i Stockholm men ingen sa något.
Nu var det endast 45 minuter innan min anslutning till Little Rock skulle lyfta så jag skyndade mig raskt till tåget som skulle ta mig till terminal 3. Jag hann till gaten med 30 minuters marginal men kände mig stressad hela tiden.
Det var skönt att komma hem till Karen och Fritz och Molly. Jag var nyfiken på hur hundarna skulle reagera och de verkade lyckliga av att ha ‘pappa’ hemma igen. De första 3-4 dagarna efter det att man byter tidszon tycker jag att man sover oroligt. Vaknar på natten och somnar om flera gånger. I natt var nog den första natten som jag sovit utan avbrott.
Min systerdotter Jeanette med hennes dotter Sandra och sommarjordgubbar
Det är varmt i Arkansas, 35 grader i skuggan igår då jag promenerade fram och tillbaks över ‘The Big Dam Bridge’ två gånger. Det brukar ta mig 1 timma att tillryggalägga denna promenaden och jag var rejält varm och svettig på slutet. Det kändes dock skönt och när man har luftkonditionering överallt som vi har, då tycker jag inte värmen är så besvärande. Hellre 40 graders värme i Arkansas med luftkonditionering än 30 graders värme i Sverige utan.
