Jag har inte skrivit något sedan förra torsdagen men det beror inte på att det inte har hänt något speciellt. Tvärtom så var det en mycket händelserik vecka. Förra fredagen följde jag med Karen till hennes jobb. Hon hämtade mig på lunchen och vi åt på Vinos i downtown. Därefter följde jag med henne till Department of Finance där Karen jobbar och hälsade på hennes arbetskamrater som jag inte har träffat på över ett år. På eftermiddagen beslutade vi oss för att leta bil till mig. Eftersom jag ännu inte har hittat (eller ens sökt) något jobb så var min första tanke att köpa en billig begagnad bil som endast tar mig runt den första tiden innan jag etablerat mig med ett fast jobb.

De flesta begagnade bilar här har gått MÅNGA mil eller rättare sagt Miles. Varje gång vi tittade på en bil var jag tvungen att ta fram telefonen och konvertera miles till km/mil och dollar till kronor. Jag har ju haft ett “tyst löfte” att aldrig köra japanskt eller var det så att jag endast skulle köra svenskt? Kommer inte ihåg men fram till denna veckan så har jag endast ägt svenska bilar, tre Saabar och en Volvo. Karen och hennes familj kör japanskt såsom väldigt många amerikaner gör och högst på listan över japanska bilar här rankas Honda. Vi hamnade därför hos Honda och blev så fort vi klev ur bilen attackerade av en i och för sig trevlig försäljare men som var som ett häftplåster på oss i två timmar. Jag tror aldrig att jag har hört mitt namn uttalas så många gånger på två timmar. Lars, when you buy at Honda….., Lars, what do you think about this car?, Lars, do you really want to own this car? osv, osv. Lite irriterande var det men det var en trevlig prick trots allt även om han var ett typiskt exempel på den försäljnings-slemmighet som många bilhandlare har.

Vi tittade och provkörde en Honda Accord från 2002. Den hade redan gått 15000 svenska mil vilket jag tyckte var ALLDELES för mycket. Men det är ingenting för en Honda Accord försäkrade Honda-Tim oss, den här bilen var endast lagom inkörd. Jag gillade utseendet på bilen och den kändes bra att köra och hade mycket komfort och tysthet i sig för att vara en begagnad bil. Vi hade tänkt titta på flera bilar men pga Tims vilja att hålla kvar oss blev klockan så mycket att vi inte hann med mer den kvällen. Tim hade tagit fram ett exemplar av “Consumers review” för att visa på vilken toppklass Honda står i enligt en objektiv bedömning. Jag visste inte om han ville ge mig tidningen eller ej och frågade det när vi gick och han tvekade men sa; “I have a good feeling about this, I think you will be back on Monday”. Vi lämnade Honda och jag läste på i denna utmärkta och utförliga tidsskrift som recenserar en mängd olika bilmärkens fördelar och nackdelar, något skulle visa sig komma till användning senare.

På lördag tog vi sovmorgon och beslutade oss för att fortsätta car-shoppa. Jag har inte varit på Cracker Barrel sedan jag kom hit den här gången och längtade efter deras goda frukost, som man dessutom kan beställa när som helst på dygnet. Vi hade pratat om att åka till Conway som är en mindre stad ca 30 minuter norr om Little Rock och det är oftast på deras Cracker Barrel som vi har stannat på vår väg upp till norra Arkansas. Jag beställde Uncle Hearchels favourite vilket är, Country ham, stekta ägg, Hash brown casserole, grits, gravy och corn bisquits. Har inte lärt mig att uppskatta vare sig grits eller gravy ännu men allt det andra var utsökt. Karen åt sina amerikanska pannkakor som jag inte heller har lärt mig att uppskatta. Tänk så mycket godare det är med svenska pannkakor.

Nåväl efter en stadig frukost skulle vi nu börja leta hos de andra bilhandlarna i Conway, exempelvis Nissan som Karen kör och är nöjd med. När vi kom till bilhandlar-gatan svängde jag in något för tidigt och vi hamnade hos “Hyundai”. Kan inte säga att jag visste någonting om den bilen i lördags mer än att den var från Korea. Karen hade en hyrbil när jag kom som var en KIA och även om vissa saker i den såg billiga ut tyckte jag att bilen i sig verkade fräsch och gedigen. KIA ingår som en billigare variant i Hyundai-koncernen.

Vi tittade runt bland bilarna som stod inne på gården, de flesta sprillans nya, nyss avlastade från långtradarsläpen med skyddspapper runt motorhuvarna etc. Därefter kikade vi på en begagnad Hyundai Sonata från 2006 när vår bilförsäljare för dagen kom ut till oss. Lustigt nog så hette även denna bilförsäljare Tim men han visade sig vara betydligt mindre “försäljarslemmig” än vår vän från Honda. Tim ville att vi skulle provköra den begagnade Sonatan och vi körde iväg med Tim i baksätet. I stället för att prata om bilens förträfflighet så var Tim väldigt intresserad av att höra ALLT om Sverige så visserligen kändes det mindre pressande än den tidigare Tims införsäljningsteknik men å andra sidan fick jag inte veta så mycket om bilen. När vi kom tillbaks till Hyundai ville Tim att vi skulle titta på en sprillans ny Sonata från 2007. Prisskillnaden mellan den begagnade Sonatan från 2006 som dessutom hade gått 6000 svenska mil och hade spräckt framruta samt den nya 2007:an med endast två amerikanska miles på mätaren var endast $5000. När Tim efter provturen med den nya Sonatan frågade mig om det lutade åt den nya eller den begagnade svarade jag att jag aldrig skulle köpa en begagnad bil när prisskillanden till en ny var så liten.

Vi gillade verkligen den läckra svarta Sonatan. Den kändes mycket bekväm och rymlig. Den var gedigen men i standardutförande vilket gjorde att priset var oerhört attraktivt. Det som tilltalade mig väldigt mycket var att den fått högsta betyg för säkerhet enligt amerikanska mått, (den har hela sex stycken airbags), samt att den hade 5 års vagnskadegaranti samt 10 års motorskadegaranti och 7 års rostskyddsgaranti. Karen är väldigt mycket mer impulsiv än vad jag är så tillsammans tror jag vi utgjorde ett bra par när försäljningstaktiken satte igång. Tim visste att vi var sugna på bilen när han lyssnade på Karen. Jag var dock mer försiktig och ville att vi skulle titta på fler bilar. Tim kom tillbaks med finanschefen, en ung kille som var betydligt mer pushig än Tim. När han hörde att jag var tveksam och inte skulle köpa bilen den dagen så sa han “You have to promise me to bring the car home over the weekend at least”. Vi fortsatte att prata med dem för att se hur mycket de kunde tänka sig att gå ned och det blev bara mer och mer intressant. De ville verkligen sälja för att innan mars månads utgång förbättra säljstatistiken och därmed påverka sina bonusar. När vi hade fått ett jättebra erbjudande med $3000 prissänkning och fria oljebyten i 2 år så var Karen nästan villig att skriva på. Jag skulle aldrig fatta ett sådant beslut på samma dag som jag hade sett bilen så jag frågade om erbjudandet fortfarande stod kvar att låna hem bilen över helgen. Keith som hade varit den som prisförhandlat med oss på slutet såg mindre glad ut och menade att det erbjudande som vi hade fått inte skulle stå kvar på måndag. Jag tog det med en klackspark och sa något om att vi nog skulle titta på lite andra bilar också. Han backade och sa att vi skulle få bilen för det priset han hade erbjudit och visst kunde jag få låna hem den över helgen. Vi åkte hem från Conway i två bilar den lördagseftermiddagen. Det var första gången som jag körde själv utan Karen i bilen denna gång i USA och kanske i den bil som jag skulle köpa på måndag?

På lördagskvällen var vi hembjudna till Kim & Mark som tillsammans med Lorna & Mario hade fixat ett välkomst-party för mig. Det var första gången sedan jag kom över i år som jag träffade dem. Vi tog Sonatan till dem och de tyckte det verkade vara ett mycket bra köp och att bilen var ursnygg.

På söndagen var vi till Alltel arena i North Little Rock och såg Evanescence spela. Finger Eleven och Chevelle var förband men de var inget som jag direkt kände någon större entusiasm över. Evanescence däremot infriade förväntningarna och det var jättekul att få se dem live i deras “hemstad” Little Rock. Det är lite lustigt i Alltel arena för jag hade glömt bort att det är rigorös kontroll på legitimation när man skall köpa öl. Jag hade endast kontanter i fickan och kunde inte visa något leg så jag blev helt enkelt nekad att köpa öl. Kändes lite lustigt när man är 42 år och aldrig blir frågad om leg på systemet i Sverige. Nåja, efter några minuter kom räddningen i form av Karen som hade varit tvungen att köa i en separat “tjej-kö” och hon hade mitt internationella körkort i sin handväska vilket är ännu mera märkligt att de godtar som legitimation. Nåväl, jag fick ett band runt handleden som gjorde att jag kunde fortsätta att handla öl under kvällen utan att visa leg. Det är dock väldigt opraktiskt att dricka öl på en konsert för man missar för mycket när man måste besöka herrarnas så jag valde att inte dricka mer när väl Evanescence kom upp på scenen. Karen var lagom imponenerad av musiken under kvällen även om hon tyckte att vissa av Evanescence låtar trots allt var ok.

På måndagen läste Karen på allt hon hade sparat från förra gången hon köpte bil, om hur mycket marginal som bilhandlarna har på olika märken. Detta var nyttigt för oss för när vi kom tillbaks till Hyundai i Conway på eftermiddagen gjorde bilhandlarna stora ögon när Karen berättade att hon kollat upp hur mycket de hade i marginal och ville få ned priset ytterligare. Enligt våra uppgifter så förhandlade vi fram ett pris som innebar att deras verkliga marginal på bilen de sålde oss stannade vid $54. Keith som skulle skriva alla papper var inte lika vänlig längre och ville nu sälja oss en förlängd försäkring som skulle ge 10 års vagnskadegaranti. Försäkringen kostade $1499 men bara för oss så skulle vi få den för $799. Vi sa att vi inte var intresserade för bilen hade redan så bra garanti. Keith berättade att om han sålde denna försäkring så deltog han i ett lotteri för att få köra en Mercedes cab under 3 månader (otroligt fånigt att någon står efter det). Jag menade om han nu var så sugen på att delta i det lotteriet så var han säkert villig att sänka priset på bilen för att vi skulle ta försäkringen. Efter mycket diskussion fram och tillbaka sänkte han priset på bilen så att vi netto endast betalade $300 för den extra försäkringen. Under tiden vi hade pratat hade service-firman tvättat och färdigställt bilen i ordning för oss att rulla hem den. Tim sa flera gånger till Karen “You are good, you are REALLY good”; syftandes på att hon var otroligt påläst och därmed lyckats klå dessa bilhandlare på det mesta av deras marginal. Han drog sig inte heller för att fråga en sak som i Europa förmodligen hade ansetts som oerhört kontroversiellt men här i USA inte nödvändigtvis är detta. Han frågade Karen, “Har du möjligvis judiskt påbrå”? “Vad var ditt namn som ogift”? Allt menat som ett skämt och ingen av oss tog illa upp. Frågan är dock hur man i motsvarande situation skulle ha reagarat om Tim hade sagt detta i Europa?

Det var en oerhört härlig känsla att rulla hem i den nya eleganta svarta Sonatan. På tisdagen ordnade vi så att jag adderades till Karens bilförsäkring och åkte sedan till Arkansas State police för att göra mitt uppkörningsprov. När jag gjorde teoriprovet förra veckan la vi märke till att man tydligt talade om att uppkörning genomfördes aldrig under regnväder eller när vägarna var våta. Det var fullt med ungdomar på plats när vi kom och regnet hängde i luften. De flesta verkade dock vara där för att göra teoriprovet under “Springbreak” för när vi hade köat länge och väl så dröjde det inte alltför länge innan de ropade upp mitt namn för uppkörning. Uppkörningen gick bra och sedan bar det av till Department for Motor Vehicles där de på mindre än 15 minuter försåg mig med ett “Arkansas drivers licence”. Känns oerhört bra att ha detta avklarat och nu kunna röra mig oberoende av om Karen jobbar eller inte.

Idag blev det en kort tur till Maumelle park med Molly i nya bilen. Hon är inte riktigt van vid att pappa tar henne med och dessutom i en bil som hon inte riktigt känner igen. Det blev en snabb promenad i den 29 gradiga värmen och sedan en stor kopp med vatten till Molly vars tunga hängde nästan ned till backen. På med luftkondtioneringen i bilen och sedan hem till den luftkonditionerade lägenheten. Vilken oerhörd tur att det finns luftkonditionering ändå.

Det blev en hel del att berätta för att kunna täcka upp allt som hänt sedan förra veckan. Nu skall vi ut och äta med George och Dave, Karens far och gudfar. Eftersom det är “lent” äter inte katoliker kött på fredagar så vi får se vad vi hamnar på för restaurang ikväll. Förmodligen Catfish city.

(Lite bilder på nya bilen:)

Advertisements