Idag den första april så har jag varit här i USA i exakt en månad. Nej, det är inget skämt utan dagens sanning. Tiden har gått jättefort och jag kan inte påstå att jag har tyckt att jag behövt anpassa mig speciellt mycket efter de nya förhållandena. Allt har kännts mycket naturligt och bra och det är inget som jag direkt kan säga att jag saknar förutom familj och vänner i Sverige.

En månad är dessutom något längre än den längsta tiden som jag tidigare har spenderat i USA. Årsskiftet 2003/2004 så var jag här i nästan en månad men nu har jag definitivt varit här “längst”. Allt har fungerat bra utom att myndigheterna inte har lyckats prestera mitt “social security number” eller mitt gröna kort ännu. Det verkar som att de ständigt förändrade reglerna som “Homeland security” inför inte kommuniceras ut till samtliga myndighetsinstanser och det gör hela systemet tämligen tungkört. Överhuvudtaget så fungerar myndighetsadministration etc sämre än i Sverige. Tänk att man exempelvis inte inser det praktiska i att ha ett centralt register för invånarnas adresser utan att varje person måste meddela varje liten instans en adressändring. Karen får fortfarande post i sin postlåda som är adresserad till inte den som bodde här innan henne utan tom längre tillbaks.

En sak som dock är bättre (tycker jag) än i Sverige är att jag lyckades få ett körkort utan att ha ett “social security number” ännu. Jag är högst tveksam till om detta hade varit möjligt i Sverige? Att få körkort och att ha en egen bil betydde otroligt mycket för nu kan jag röra mig fritt när jag vill och inte vara beroende av att Karen alltid är med. Det är säkert svårt för en svensk som aldrig har varit i USA att förstå hur otroligt begränsad ens rörelsefrihet är i USA om man inte bor i en stad som New York eller Chicago som har allmänna kommunikations möjligheter. Det är nog detta med att man inte ens kan gå även om man skulle vilja som jag tror att jag reagerade på när jag kom till Little Rock första gången för fem år sedan. Då visste jag att Karen bodde i en storstad men kunde ändå inte förstå just detta att man utan bil inte kommer någonstans.

Idag gick jag med i Karens gym “Powergym” och Karen förnyade sitt medlemsskap med ett år. Nu skall vi tillsammans försöka vara duktiga och motionera regelbundet och dessutom äta något nyttigare för att kanske gå ned ett eller annat kilo. Vi var på vår första workout idag och det känns väldigt bra att ha startat.

En annan väldigt viktig sak som händer från och med idag är att jag nu har sjukförsäkring. Inte ersättning från staten/arbetsgivaren om jag blir sjuk som det menas i Sverige utan i stället det som vi i Sverige tycker är självklart; möjligheten att gå till en doktor om jag blir sjuk. Karen satte upp mig på den sjukförsäkring som hon har med sitt jobb men det tog en månad innan den började gälla för min del. Det har faktiskt kännts lite kymigt att veta att om något skulle hända under den tiden som jag inte har haft sjukförsäkring, så skulle vi kunna bli avbetalningsskyldiga på läkar/sjukhuskostnaden för resten av våra liv. Samtidigt så vet jag att det är den situationen som många amerikaner fortfarande lever i. Det är märkligt att detta rika land fortfarande inte har en allmän sjukförsäkring för sina medborgare oavsett om man har pengar eller ej.

Hoppas kommande månad blir lika bra som den som vi hittills har haft. Allt känns oerhört bra.

Advertisements