Det var ännu en skön och varm dag här i Little Rock och jag ville ut i naturen. Jag har de senaste veckorna klättrat ett antal gånger uppför Pinnacle Mountains “lätta” västra sida men aldrig tidigare vågat mig på den “svåra” östra sidan. Nu tycker jag inte att den västra sidan är “lätt”, det krävs mycket svett och möda för att ta sig upp till toppen. Det är dock värt det, inte bara pga den magnifika utsikten från toppen utan också för att klättringen i sig sker i skön skog innan man når kullerstenarna närmast toppen. Jag parkerade bilen på den västra sidan och tog sedan “Base trail” till den östra sidan, en promenad på ca 25 minuter. Den första delen av den östra sidan är förvillande lätt att ta sig upp för, mycket lättare än starten på den västra sidan. Det är först när man kommer till nivå 7 som det börjar bli svårare. Därefter är de återstående tre nivåerna till toppen mycket ansträngande och respektingivande, i alla fall för mig som inte är en bergsklättrare. Förra helgen så föll en ung man ner för den östra sidan när han klättrade efter det hade regnat. Han var medvetslös när hans mobiltelefon väckte honom och hans familj undrade var han var. Han hade falllit svårt och brutit båda fotlederna så mobiltelefoner är verkligen livräddare i vissa lägen.

Under hela vägen på “Base trail” så såg jag inte en enda människa. När jag kom upp på sjunde nivån närmade sig en ung (van?) klättrerska mig och jag släppte förbi henne. På min frågan om det blir “mycket” svårare senare svarade hon “Oh yeah, it gets MUCH worse”. En man i min ålder kom strax därefter och jag väntade för att släppa förbi honom. Han pustade och frustade mer än vad jag gjorde (och jag var ändå mycket andfådd) så efter ett tag tog jag mig förbi honom. Det kändes riktigt bra 🙂 Jag försökte att inte titta bakom mig utan uppför för nu hade jag bestämt mig för att besegra denna toppen, DENNA dag. En annan anledning som motiverade mig att verkligen ta mig upp var att det hade börjat åska och himlen mulnade och jag insåg att om jag skulle ta mig ned igen på den östra sidan och sedan gå “base trail” tillbaks till den västra sidan så skulle det kanske redan ha börjat regna innan jag kom tillbaks.

Det var med en hel del tillfredställelse och stolthet som jag äntligen skymtade toppen som jag flera gånger tidigare har nått från den västra sidan. När jag har klättrat upp på den västra sidan så har jag aldrig ens kunnat förstå var man kommer upp på toppen när man klättrar via den östra sidan. Jag stannade inte speciellt länge på toppen denna gången för jag ville inte stelna till utan pustade endast ut innan jag långsamt tog mig ner via den västra sidan till den väntande bilen med skön luftkonditionering. I DID IT !!!!!

Advertisements