Innan jag flyttade till Little Rock visste jag ganska mycket om staden. Jag visste att det var en av de ‘farligaste’ städerna i USA enligt Morgan Quitnos statistik över Amerikas farligaste (och säkraste städer). Under de år som jag haft möjlighet och anledning att följa upp detta så har dock LR blivit mindre farlig än den var för 15 år sedan då den utnämndes till USA:s mord stad nr 1, då de värsta gängkrigen rasade.

Idag så sker i LR knappt 100 mord per år, vilket är oerhört mycket för en stad med denna befolkning. Själva staden Little Rock räknar knappt 200.000 invånare men eftersom förorter tillkommer så är den verkliga jämförbara siffran ca 650.000 invånare. Trots att man räknar på den högre siffran så är ett mordtal på närmare 100 orimligt med tanke på att det är lika med det årliga mordtalet i Sverige med en befolkning på 9 miljoner inv.

I onsdags sköts demokraternas partiledare i Arkansas, Bill Gwatney till döds på demokraternas partilokal i downtown Little Rock. Detta skedde bokstavligen precis mitt emot var jag köper min Subway sandwich flera gånger i veckan. Natten till igår sköts systerdottern till en av min frus bästa vänner till döds då hon lämnade gymet tidigt på morgonen. Hon blev överfallen av en rånare, hon gav honom alla värdesaker hon hade på sig inklusive nycklarna till sin bil men det var tydligen inte tillräckligt.

Det som förvånar mig mest är hur detta endast sjunker in i den vanliga vardagen av alla i min närhet inklusive mig själv. I Sverige så skulle detta ha skakat både mig och min omgivning och vara det stora samtalsämnet i många dagar medan det här nästan blir en del av livet.

Jag är förvånad hur avtrubbad jag själv blivit efter så kort tid i denna värld men inser också att samma avtrubbning hände i Sverige. Det var bara det att våldet hände i en annan stad i Sverige men ganska ofta eftersom jag bodde i Eskilstuna kommun så hände det även där i vad som en gång var Sveriges mord-huvudstad.

Efter ett tag så accepterar vi bara vad som händer och jag reagerade inte alls på samma sätt här i USA som jag hade gjort i Sverige när vi såg Karens väninna Susan intervjuad på tv om hur detta mord på hennes systerdotter har förstört tillvaron för hela hennes familj och alla i dess närhet.

Jag har faktiskt svårt att föreställa denna situation ur ett svenskt perspektiv. Det är en helt annan värld och bakom detta ligger förstås det osannolika systemet att varenda människa i detta land anses ha rätt att äga skjutvapen. Idioterna i National Rifles Association hävdar med dårars envishet att ‘Det är inte vapen som dödar, det är människor’. Det enda land i världen (med visst mått av civilisation) där detta stupida argument kan höras utan nämnvärda protester är detta, US and A.

Den man som mördade Demokraternas partiordförande i onsdags hade tidigare under dagen blivit avskedad från sitt jobb. Det är mycket enkelt att avskeda någon i detta land, det hände exempelvis en kollega till mig förra veckan. Konsekvenserna är dock svåra. För de flesta i USA betyder ett jobb inte bara en lön utan också möjligheten att få en sjukförsäkring till en rimlig kostnad. Exempelvis idag så betalar jag ca 500 Kr i månaden av min lön för att kunna gå till doktorn utan att det kostar mig tusentals kronor utan endast ca 150kr per läkarbesök eller 100 kr per medicin. Dessa 500 kr i månaden är vad jag betalar medan mitt företag betalar merparten av min sjukförsäkring. För en person som inte har anställning så måste man betala en sjukförsäkring själv vilket kostar ca 3000 kr per månad. Det är lätt då att inse att om man blir avskedad från sitt jobb så förlorar man mer än själva jobbet. Hela tillvaron kan rämna när detta händer någon och om då skjutvapen är en naturlig del av vardagen så är den tragiska sitationen alltid nära när det är lättare att trycka på en avtryckare än att fortsätta leva.

Advertisements