En av de saker som jag ursprungligen hade tänkt att skriva om här på min blogg var skillnader mellan att bo i Sverige och i USA. Nu har min blogg mer eller mindre blivit en dagbok i stället för de betraktelser mellan livet i USA och Sverige som jag hade tänkt.

En av de saker som jag kommer ihåg från första början när jag satte min fot på Amerikansk mark var hur vänliga alla människor var. Nu menar jag från den stund som jag var i en genuin Amerikansk stad och inte på en flygplats. Jag tror att det första intrycket jag hade här i Arkansas var hur varmt det var. Första gången jag kom hit var i Juli och det var ca 40 grader varmt. Det var förstås lite av en chock för en Svensk. Men det största bestående intrycket var när jag tog Karens hundar, Max och Molly på en promenad runt vårt område första gången. Folk som passerade i bilar saktade ned, vevade ned rutan och vinkade eller frågade ‘How are you doing’. För mig som svensk som tillbringat åtskilliga timmar bredvid en medmänniska i tunnelbanan som inte säger ett knyst, var detta förstås väldigt annorlunda, ovanligt, trevligt och exotiskt.

Jag har förstått att detta är inte ett Amerikanskt beteende utan snarast något som kännetecknar människor i Sydstaterna. Sedan jag har flyttat hit så har jag lärt mig att säga ‘Excuse me’ varje gång jag måste passera en medmänniska i affären. Jag har också lärt mig att hålla upp dörrar för alla människor inklusive män. Spelar ingen roll om de är flera minuter bort från den dörr som jag skall passera, om jag har dem inom synhåll på parkeringsplatsen så håller jag dörren öppen för dem.

Sedan skall vi in i hissen, först alla damer förstås och sedan utbryter en fånig kamp mellan alla män som vill släppa in de andra männen i hissen innan de själva går in. Om då någon man resignerar och går in i hissen/dörren före den andra så tackar han så hjärtligt som en Svensk som just blivit firad på sin 50-års dag.

Det här tar förstås lite tid, men vad trevligt det är. Det är milsvida från det beteende som jag sett utövat av mina medmänniskor i Eskilstuna och Stockholm när de skulle ta plats på tåget. Jag kommer ihåg en gång på perrongen i Eskilstuna då jag skulle gå på tåget med en handikappad kollega som använde kryckor. Visade de andra passagerna någon hänsyn till min kollega? Tvärtom så trängde sig folk före honom så att han tappade kryckorna. Inte speciellt humant.

Jag saknar inte ap-skansen på perrongen i Eskilstuna, där tappade jag tron på mänskligheten i den lilla hänsynslöshet som rådde i vardagen. Om människor uppför sig så under ‘normala’ omständigheter, hur är de då när livet verkligen är hotat?

Det är konstigt att jag flyttade från ett land som statistiskt ligger lågt vad det gäller våldsbrott till en stad i USA som statistiskt ligger väldigt högt vad det gäller våldsbrott men här ser tusenfalt mer medmänslighet än jag någonsin såg i mitt hemland.

Advertisements