Jag har inte skrivit på ett tag nu och det beror på att det har varit fullt upp inte bara med huset utan även på jobbet. Typiskt att jag har min mest stressfyllda tid på jobbet just nu när vi har köpt hus. I måndags kontaktade vi mäklaren om att vi ville göra en ‘walkthrough’ av huset innan vi skriver slutliga papper på onsdagen. Dels ville vi se att de få reparationer som skulle göras hade blivit utförda efter den andra inspektionen. Dels ville vi försäkra oss om att allt var i huset så som när vi besökte det alla tidigare gånger.

Eftersom mäklaren inte kunde komma med oss på tisdagen så fick vi helt inofficiellt nycklarna till huset. Det var en fantastiskt spännande kväll att åka över bara Karen och jag och stanna i huset så länge som vi ville. Det kändes väldigt speciellt att nu låsa upp dörren för första gången och kliva in i vårt hus. Vi stannade säkert i två timmar trots att vi inte hade något med oss, inte ens något att sitta på. Vi var uthungrade när vi äntligen kl 20:30 åt vår sena middag på Shorty smalls.

På onsdagen så skrev vi så äntligen under de slutgiltiga dokumenten. Vår bankman som vi har varit väldigt nöjda med under hela processen och som alltid varit snabb med att besvara våra frågor slöt upp med oss på ‘the titlecompany’ vilket enligt vår mäklare var väldigt ovanligt. Vår mäklare som vi har varit så där lagom nöjda med skulle dock vara med men det visade sig att hon hade glömt bort detta. Nåja, denna procedur var inget speciellt, vi hade ju redan skrivit under mer eller mindre alla dokument tidigare (kändes det som i alla fall) men vi fick göra om hela proceduren på riktigt. Jag vet faktiskt inte hur det går till med detta i Sverige, skriver man på banken? För inte finns det väl någon motsvarighet till ‘Title company’ i Sverige.

Direkt efteråt åkte vi över till huset igen och visade det för Karens mor och syster. Vi stannade ca 2 timmar denna kväll också. Jag har varit så trött denna veckan att jag stupat i säng när vi har kommit hem och sedan har jag vaknat varje morgon kl 5:00, förmodligen pga allt som rör sig i huvudet.

Ikväll så var då den kväll som jag hade sett fram emot när vi kunde ta med Fritz och Molly till deras nya hem och se vad de tyckte om det. Vi har en stor helt inhängnad gräsbeklädd bakgård där vi länge har pratat om hur bra det skall bli för Fritz och Molly att springa runt fritt. Det är inte ofta som de har fått prova på detta. Någon enstaka gång har vi tagit med dem till en hundpark där hundar kan springa fritt inom inhägnat område men ganska ofta så har de då gjort oss besvikna och hängt omkring oss i stället för att springa fria.

Vi var således väldigt nyfikna på hur de skulle reagera när de kom till vårt (och deras) nya hus. Jag tror att de älskade det från första början för de kunde inte få nog av att springa runt på gräsmattan och utforska var tomten slutade vid staketet. De var förstås väldigt nyfikna på huset också och utforskade och sniffade sig igenom alla rummen med alla nya lukter som de känner.

Sedan tog vi en promenad runt vår gata som är väldigt lugn och det känns så helt underbart att kunna vara i en småstad igen där man faktiskt KAN GÅ omkring genom att bara öppna ytterdörren. Det går faktiskt att GÅ i Maumelle. Läs mitt första inlägg på denna blogg där jag skrev en betraktelse om att det inte går att gå någonstans, där vi bor nu. För min del känns det som ‘hemma’ att få flytta till Maumelle och ha Little Rock på armslängd avstånd på södra sidan av floden. Nu måste jag bara plantera en Astrakan på vår tomt 🙂

Advertisements