Tiden rinner på, ibland fortare än vanligt. Vi har nu bott i vårt hus i nästan ett år. I fredags firade vi vår femte bröllopsdag. Jag har bott här i USA i två år och sju månader nu. Det är ganska precis tre år sedan som jag sa upp mig från mitt välbetalda jobb på SEB för att kasta mig ut i arbetslöshet och en oviss ekonomisk tillvaro.

Hittills så har det ju gått ganska bra men all stress i samband med att säga upp sig från sitt jobb, planera och genomföra flyttningen, söka mitt första jobb här i USA, är nog inget jag vill gå igenom igen. Inte själv i alla fall. Det var nog det som gjorde det ännu svårare, att behöva fatta och genomföra alla dessa svåra beslut på egen hand.

Nu är ju mitt liv här och i Sverige går livet vidare utan att jag vet så mycket om vad som händer. Visst försöker jag följa med i tidningar och så men jag tror nog att det är svårt att förstå vad som händer i ett land som man inte lever i. Samtidigt finns det ‘experter’ på andra länder som sitter i Sverige men kan analysera läget i ett avlägset och totalt annorlunda land än det de själva är födda i. Hur går det till när man som Svensk har problem att hänga med i det som händer i det land man tillbringat nästan hela sitt liv.

Det är väl kunskap på olika nivåer och plan förstås. Kanske tycker jag att det är svårt att hänga med i vad som händer i Sverige eftersom jag är så van vid att ha fullständig koll och nu när man har varit här i 31 månader så har väl inte så mycket hänt som man kanske inbillar sig.

Tänk vad mycket konstigt man kommer att tänka på när man skall försöka sig på att ta upp bloggandet igen efter ett långt uppehåll. Postar inga bilder denna gång, det är nog ingen som läser i alla fall.

Advertisements