Jag berättade tidigare om fastan och att man som Katolik förväntas ge upp något som är en kännbar uppoffring. Ibland har jag hört Katoliker och även icke Katoliker skämta om detta och säga att de gett upp rökning trots att de inte är rökare eller som vår präst Monsignor Malone berättade om för några veckor sedan. Han hade en äldre prästkollega som sa att till fastan så gav han upp vatten i sin whisky. Det skall alltså vara något som man bestämmer själv men som verkligen är en uppoffring som är kännbar. Jag beslutade mig för att ge upp öl under fastan. De som känner mig vet att öl är ett av mina stora intressen och en kär hobby. För de som inte känner mig så måste jag förklara att jag inte pratar om industri producerad öl utan om hantverks öl. Att samla, prova tillsammans med olika sorters mat, skriva om i min ölblogg och då och då också brygga öl själv. Som ordförande i ett framgångsrikt ölsällskap grundat i Sverige 1987 så kan nog konstatera att öl är en fantastiskt rolig hobby. Att ge upp detta i mer än fyrtio dagar är inte lätt utan det är kännbart och jag saknar att kunna njuta några goda hantverksöl till helgen eller besöka någon av de bryggeripubar som vi har där jag bor.

Förutom att ge upp något så rekommenderas man också att göra något extra under fastan som man inte gör annars som har anknytning till tron eller kyrkan. Det senare var svårare för mig att komma på vad jag skulle göra. Jag funderade på om jag skulle deltaga i “Stations of the cross” i kyrkan varje fredag kväll vilket är en speciell rit när församlingen ber vid fjorton olika bilder som visar Jesu vandring till Golgata, de händelser som utspelade sig då tills korsfästningen. Av olika anledningar så fungerade inte detta varje fredag kväll detta året så jag hade svårt att besluta mig för vad jag skulle göra tills dess att jag en kväll kom på att jag skulle försöka skriva ett inlägg per dag på min blogg om just denna resa som jag har gjort under snart ett år på väg mot konverteringen till Katolik.

Jag misstänker att de svenskar som läser min blogg fördmodligen börjat tänka att nu har det slagit över totalt för Lars. Ingen uppdatering på bloggen på över ett år och nu sprutar han ut ett inlägg varje dag. Så om det händelsvis skulle vara så, då finns förklaringen här. Det är inte så att jag ber om ursäkt på något sätt för mitt bloggande, det har varit nyttigt att skriva om detta och jag har upptäckt saker när jag skrivit som jag har glömt bort tidigare.

Så har jag blivit en religiös extremist då? Allting är relativt. Ur många svenskars ögon är det säkert så eftersom Sverige har blivit så sekulärt att Svensken inte ser, hör eller träffar på speciellt mycket religiöst i sin vardag. Det är ofta också så att det man inte känner till skrämmer många. Annars så tycker jag nog inte att Katolicismen på något sätt är extremistisk men det är jag medveten om att många svenskar inte skulle hålla med om eftersom kyrkan håller fast vid vissa principer som går emot den allmänna samhälls opinionen som råder just nu.

Någon kanske kommer ihåg att jag i tidigare inlägg skrev att jag själv för fjorton år sedan trodde att Karen var religiös extremist när jag träffade henne på nätet och hon berättade att hon var Katolik. Min fördom visade sig vara felaktig och de som har träffat min fru tror jag nog tycker att hon är ganska så normal. Vad man uppfattar som religiös extremism är förstås olika men själv skulle jag nog nämna vissa kyrkor där medlemmarna talar i tungor eller slår kullerbytta nerför altargången. De som har sett filmen Borat kanske kommer ihåg när han besökte en pingstkyrka och just detta inträffade, församlingsmedlemmar som springer runt och joddlar gobbiligook och rullar runt på golvet, varefter Borat konstaterade att i denna omgivning så framstod nog han själv som ganska normal.

En annan sak som jag själv tyckte kändes extremt när jag bodde i Sverige var Mormoner eller Jehovas vittnen som ringde på dörren och promt skulle komma in och prata. Eller någon enstaka gång i skoltiden som jag följde med klasskamrater till Pingstkyrkan för att bara se hur det var och församlingsmedlemmar hoppar på en och frågar om man vill bli frälst och man drar sig undan mumlande: “Inte idag tack” medan man tänkte: “inte i denna kyrkan i alla fall”.

39

Jag är inte ute efter att peka ut andra religioner som extrema men jag tror att vad man upplever som extremistiskt är olika från person till person och jag tror faktiskt att många svenskar tycker det är extremistiskt att prata offentligt eller blogga om sin tro. Som svensk skall man nog hålla sin tro för sig själv, det är liksom för personligt att berätta om det för andra, om man nu har en tro. Men svensken brukar ju ofta säga att “Jag tror på något…..”; utan att vilja vara specifik om vad detta är.

Min trogna läsare och kommentator “Olgakatt” frågade i anslutning till gårdagens inlägg om hur äkta religiositeten är i USA och att många Amerikaner går till kyrkan av sociala och t.o.m affärsmässiga skäl, dvs för att knyta kontakter. Nog kan det vara så i många fall. Jag ser dock väldigt lite av just detta i den Katolska kyrkan. Katoliker är pinsamt sena till kyrkan. Vår präst skojar ibland om att när han, diakonen och altarpojkarna/altarflickorna påbörjar processionen från kyrkans förmak så är kyrkan endast halvfull medan när de kommit fram till altaret tio sekunder senare så är det fullsatt.

Inte heller serveras det något kyrkkaffe och inte är det många som stannar kvar för att prata med vänner och bekanta. Jag tror att jag lugnt kan konstatera att Katoliken går inte till kyrkan av sociala skäl. Däremot så kan det säkert finnas mycket av den sociala biten hos många protestantiska kyrkor har jag tyckt mig förstå genom kollegor som går just till dessa kyrkor. En annan skillad är att man i Protestantiska kyrkor klär upp sig för gudstjänsten på Söndagen som man gjorde förr i Sverige medan Katoliken ofta går till kyrkan som “de går och står”. Speciellt under den varma årstiden så kommer många i shorts, badtofflor och t-shirt men det kanske är något som är speciellt i Katolska kyrkor i USA eller kanske endast i sydstaterna för jag kommer ihåg att jag sett Katolska kyrkor i Europa där det fnns skyltar utanför som just säger att man inte kan ha shorts på sig och i Vatikanen var det också så minns jag från en 35 gradig dag i Rom.

En sak som jag uppskattar extra mycket i Katolska kyrkan är att musiken under gudstjänsten är så omväxlande. Det kan vara allt från vad jag minns från Svenska kyrkan, t.ex orgel till körsång men också väldigt ofta mer modern musik som denna sång som jag senast hörde framföras av några ungdomar som spelade, elgitarr, bas och trummor: