De Svenskar som läser denna nyuppväckta blogg tänker säkert att det här med att bli religiös och tro på Gud var något som startade för min del med RCIA programmet förra våren. Jag hoppas att jag kan lugna någon med att säga att så är inte fallet. Jag har varit ovanlig på detta sätt ända sedan jag var en liten grabb. Jag växte upp i ett icke speciellt religiöst hem. Våra kyrkobesök inskränkte sig till Julottan och Första Advent, om inte någon gick och dog förstås. Jag vet faktiskt inte riktigt om mina föräldrar trodde på Gud, om de gjorde det så tyckte de nog som vanliga Svenskar idag att detta är något som man skall hålla för sig själv. Jag tror dock inte  att de var fientligt inställda till den Kristna tron, de praktiserade den dock inte mer än vad traditionen bjöds med ett fåtal kyrkobesök runt jul och stillsamt mediterande runt adventsljusstaken.

Jag tror snarare att min Gudstro härrör sig från min gamla skolfröken på lågstadiet som var en väldigt gammaldags, konservativ lärarinna. Vi började varje morgon med morgonbön, psalmsång och bibelläsning. Sedan hade vi åtskilliga timmar i  Kristendomskunskap förutom bönerna, psalmerna och bibelläsningen.  Detta var 1971-1973 och jag tror att Kristendomskunskapen i princip hade avskaffats redan vid denna tid men det verkade Maj Pettersson inte vilja låtsas om. Senare hörde jag från jämnåriga som hade gått i andra skolor att detta var ingenting som de kände till så jag tror nog att gamla Maj tog sig lite friheter i läroplanen där.

Jag fick den här Bibeln av Karen som en gåva efter Rite of Acceptance. Den innehåller många historiska förklaringar till texterna och är utvecklad just i Little Rock men används av Katoliker i hela USA

Jag fick den här Bibeln av Karen som en gåva efter Rite of Acceptance. Den innehåller många historiska förklaringar till texterna och är utvecklad just i Little Rock men används av Katoliker i hela USA

För min del så var detta dock något som jag svalde med hull och hår. Jag kunde alla psalmer och böner utantill och läste även religiösa historier i både bok och serietidningsform som faktiskt fanns på 70-talet. Fröken Pettersson hade alltså gjort mig till en religiös extremist, i Svenska ögon. Varför detta fann mig på detta sätt så att jag har haft en Gudstro under alla dessa år men inte mina jämnåriga kamrater från samma klass kan jag inte svara på. Jag vet ju inte säkert hur de tänkte eller tycker idag. Det är ju inte något som man pratar så mycket om i Sverige om man inte växer upp i en religiös miljö och går till Kyrkan regelbundet.

De personer som just tillhör denna grupp har jag sett hånats och retats i skolan för just detta så man tyckte det var bäst att hålla sin tro för sig själv. De gånger som man någon gång har tagit upp sin tro med vänner och kollegor så har jag tyckt mig märka samma tendens som från skolåldern, dock i den vuxnes mer “polerade” attityd. Kanske är det just detta som gjort att jag idag ser tillbaks på Sverige som ett religionsfientligt land och i detta avseende totalt annorlunda än där jag bor idag. Från att ha varit ett undantag i att ha en Kristen tro så är jag nu endast en av alla “vanliga” männskor här i Arkansas.

Jag tror att Svensken har svårt att förstå det öppna sättet som människor här pratar om sin tro och Gud och i början så berättade jag för mina arbetskamrater runt lunchbordet hur osannolik den diskussion som vi just hade haft om religiösa frågor skulle ha varit om jag hade suttit vid en lunchbord i Sverige med mina arbetskamrater. Det kanske trots allt fanns en ännu djupare mening med att jag skulle ramla på min blivande fru i det där chatrummet 1999 och åtta år senare hamna här mitt i bibelbältet, där jag är nästan normal. Åtminstone i det religiösa avseendet.

32

Advertisements