Rubriken på dagens inlägg är vad den engelskspråkige skulle kalla ett “oxymoron”. Egentligen så skulle jag ha behöva satt rubriken till “logisk tro” för att verkligen kvalificera den som en “oxymoron” men det blir för motsägelsefullt i min logiska tankegång. Det svenska ordet för “oxymoron” är “Oxelmårkrans”…. Nej, där skämtade jag till det lite. “Självmotsägelse” är det mer logiskt definierade ordet på ärans och hjältarnas språk.

Jag tror att det är detta som är motståndet hos många som inte har en religiös tro och jag tänker då förstås främst på mina svenska landsmän som i dagens moderna samhälle är så upplysta och informerade att de inte kan vrida sitt huvud (engelskt uttryck “wrap your head around”), runt något så ologiskt och konstigt som att tro på Gud och Jesus. För de flesta så stannar det där. “Om det inte är logiskt så kan jag inte tro på det”.  Den föregående meningen är en “Oxymoron”. Tro och logik är motsatser. Om du logiskt kan bevisa något så finns det inte längre någon anledning att tro.

Faith

För att kunna tro så måste man ha en vilja till att tro. En troende kan tillbringa timmar med att försöka förklara för en icke troende varför han tror men det är meningslöst tal om mottagaren har bestämt sig för att inte tro. Det bästa en sådan diskussion kan bringa är att kanske åtminstone så ett litet frö i hjärtat hos ateisten med hopp om att det någon dag kanske börjar gro. Jag använder”hjärtat” i stället för “hjärnan” eftersom vi är vana att se på vår hjärna som den kroppsdel som hjälper oss att fatta logiska beslut. Hjärtat blir en symbol för vårt ologiska tänkande, det tänkande som handlar om goda tankar och om tro. Att öppna sitt hjärta för tron.

I den Katolska kyrkan talar man om att den troende går igenom en livslång konvertering avseende sin tro och speciellt nu under fastan innan Kristendomens största högtid; Påsken, är det en lämplig tid att kontemplera över sin tro för att göra den starkare. Det är alltså inte endast vi konvertiter som behöver utveckla vår tro utan kyrkan menar att alla troende måste arbeta på att växa i sin tro. Förra veckan under “skrutiniseringen” så talade vår präst till församlingen om oss som går i RCIA programmet och att vi nu inför vår konvertering och upptagning i kyrkan står i en höjdpunkt av vår tro. Det Katolska barnet som gör sin första bikt vid åtta år, eller tonåringen som blir konfirmerad upplever detsamma vid dessa tidpunkter, något speciellt händer just nu i mitt liv och kyrkan och församlingen uppmärksammar detta.

För den som har allt detta bakom sig är det förstås svårare att återuppleva denna “höjdpunkt” eller “ZIP” som vår präst kallade det och utan att ge sin tro näring och förnyelse så växer den inte utan snarare förskrumpnar. Jag har sett de som jag förmodar har växt upp som Katoliker och som just har upplevt sin tvåtusensexhundratjugoåttonde obligatoriska högmässa, bita oblaten för att skynda ut ur kyrkan till parkeringen för att komma där ifrån så fort som möjligt. Medan de redan är uppe på motorvägen hem för att titta på tv så väntar restan av församlingen fortfarande på Nattvardens avslutande, prästens avslutsbön och hälsning samt att sjunga utgångs sång.

När det endast är av plikt som man fortsätter att gå till kyrkan så är det inte längre av något värde utan snarare ett annat exempel på en “oxymoron”. Vår präst sa faktiskt detta på en av RCIA föreläsningnarna att om man endast kommer till kyrkan för att man känner sig tvungen och ens tankar är någon annanstans, då är det bättre att stanna hemma för då finns det inte längre något värde i kyrkobesöket.

val

Jag tror också att något som missuppfattas hos icke troende, är att någon som de upplever helt plötsligt har blivit Kristen har drabbats av en knäpp i huvudet och nu så är de ofelbart troende och heliga. Så kanske det är för vissa av de trosuppfattningar som jag själv har svårt att förstå eller identifiera mig med. Jag tänker på de som gör kullerbyttor i kyrkan, talar i tungor och skriker något gobbeligook om att “jag är frälst”. Kanske är det här som mitt logiska tänkande kommer in för det verkar inte äkta för mig. Om det vore så enkelt att man endast kan vrida en strömbrytare om från att inte tro till att bli den mest superfrälsta människan under loppet av ett ögonblick, så är det visserligen imponerande men jag tror att “lätt fånget är lätt förgånget” som man säger i landet i norr.

Jag kom att tänka på detta när jag hörde vår präst i onsdags säga till RCIA klassen att om man har ett problem med att tro på att brödet och vinet blir Kristi kropp och blod under konsekreringen så bör man betänka sin konvertering. Det kanske är för att jag som Lutheran har en tro som är så nära Katolicismen som man kan komma som gör att jag inte förstår varför någon skulle börja tveka på sin konvertering pga den Katolska kyrkans lära om Nattvarden. Man får väl förutsätta att de personer som nu har gått i kurs i nästan ett år med största sannolikhet sätter sin tro till att Jesus är Guds son och som under sin jordiska levnad kunde göra underverk som att förvandla vatten till vin och återuppväcka döda samt själv återuppstå från de döda efter att ha blivit korsfäst, inte faller på målsnöret pga den Katolska kyrkans syn på Nattvarden. Om man tar allt detta till sig som sin tro, varför skulle man tveka inför att bröd och vin blir förvandlat till Kristus kropp och blod under Nattvarden? För mig är tro ett val och logik något som tvingas på oss.

22

Advertisements