You are currently browsing the category archive for the ‘Beer Culture’ category.

Ja, var skall man börja efter ett så här långt uppehåll i bloggandet? Vi hade som sagt besök av Urban förra veckan från sen tisdag kväll till måndag morgon. Det var jättekul att han valde att besöka oss trots att det är hans 3:e gång i Arkansas. Det är nästan så att vi börjar få svårt att hitta nya saker som vi vill visa honom.

På onsdagen så var vi på en utställning i Little Rock om Egypten kallad ‘The Pharaos’. Sedan på kvällen var det första gången som både Urban och jag såg balett. Karen har dock varit på balett tidigare och det är just nötknäpparen som hon har sett. Det är visst tradition att den föreställningen kommer upp precis inför Jul. Nu var det dock Moskva baletten som dansade (eller hoppade) det skall visst vara en av de bästa i världen. Jag förstår nog inte det här med balett för jag tyckte det var ganska så långtråkigt även om just nötknäpparen innehåller några berömda musikstycken. Minns det från lördagsmorgnar med melodikrysset när radion stod på och mamma bakade bullar.

Nutcrackers, Amerikanska dekorativa nötknäppare/nötknäckare

Nutcrackers, Amerikanska dekorativa nötknäppare/nötknäckare

Nötknäppare är en vanlig Juldekoration här i USA och väldigt annorlunda från vad vi är vana vid i Sverige. De kommer nog dit också så småningom som allt annat från US.

Sedan på tordagen var det förstås Thanksgivingfirande hos Karens syster Cathy. Fredagen promenerade Urban och jag i Two Rivers park och gjorde lite shopping. Lördagen åkte vi upp till Vingårdarna i Altus i nordvästra Arkansas. Tyvärr blev både Urban och Karen sjuka under besöket och vi hann endast med att besöka Post-familjens vingård i Altus innan vi var tvungna att företa resan hem igen. Eftersom Karen var magsjuk var jag tvungen att köra trots att jag provat vin, vilket jag aldrig skulle ha gjort i Sverige men det fanns inget alternativ och jag var långt under den generösa gränsen för rattonykterhet här i Arkansas (0,8 promille).

När vi kom hem så rusade Karen in och kräktes. Urban mådde inte heller så bra. Cathy ringde och berättade att George svimmat i kyrkan och var på sjukhus. Lauren var magsjuk också. Senare blev även Cathy och Sylvia magsjuka och de enda som klarade sig var min svärmor Rita och jag. Vi vet inte vad som orsakade denna magsjuka. Inte var det den cajun-kryddade och friterade kalkonen i alla fall för jag åt nog mest av den av alla.

Jag skjutsade Urban till flygplatsen måndag morgon och sedan tog arbetsveckan vid. Massor att göra på jobbet denna vecka då vi gjort en stor uppgradering av vårt system.

Not our house

Igår satte jag upp 100 st små jävla ljus i rött, blått, grönt och gult i vår trädgård. Det ser fint ut men kroppen smärtar efter den ovanliga arbetställningen. Imorgon skall jag sätta upp 75 stycken till och ansluta timer och permanenta elkablarna. Det är jobbigt men fint blir det. Svenskar skrattar nervöst åt Amerikaners sätt att smycka sina trädgårdar inför Jul och säger att det är överdrivet och smaklöst men vi vet att de bara är avundsjuka.

PS: Här är några länkar till den blog där jag dokumenterade vilka öl Urban och jag provade under hans vistelse här:

1.Skattmästaren på inspektion

2.Stora öl

3.
Lördagens provning

4.
Sista kvällens provning

Jag gick med i Facebook för ett par veckor sedan. Egentligen gick jag med för 1 år sedan men var skeptisk och glömde helt enkelt bort det. För ett par veckor sedan så tog Karen dock upp Facebook och blev helt faschinerad och jag tänkte att jag skulle prova på det också. Har hittat en hel del gamla vänner som jag inte sett på ett tag men det verkar som att min största bekantskapskrets fortfarande är som jag var för två veckor sedan, skeptiska och ännu inte medlemmar.

Hur som helst så kan man ju där posta bilder o.s.v och en ölguru som jag är lite bekant med hade postat bilder från hans besök på en pub i Pilsen i Tjeckien. På Facebook så kan man ju lämna kommentarer till bilder och jag tänkte då berätta för denna ölguru om en historia från mitt första besök i Tjeckien 1990, eller Tjeckoslovakien som det hette på den tiden. Jag tyckte dock att historien i sig förtjänar en plats på min blogg och inte bara en kommentar på en bild på Facebook. Nåväl, så här var det.

När jag och min systerson beslutade oss för att resa med bil ned till Tjeckoslovakien 1990 så fanns det fortfarande väldigt lite utländska öl att köpa på Systembolaget. Det enda Tjeckiska ölet vid den här tiden var Pilsner Urquell vilket i sig är en klassiker även om kvaliten har blivit urvattnad efter östblockets upplösning och marknadsekonomi och ölindustri tagit över öl-hantverket som rådde då.

Jag har en vän i ölklubben som vid den tiden ofta reste till Tjeckoslovakien i helt andra ärenden än öl (inget olagligt, han var orienterare vilket är en stor sport i Tjeckoslovakien, Sverige och en liten del av Polen). Min vän berättade alltid efter sina besök till Tjeckoslovakien om hur gott Prazdroj var (eller Plzeňský Prazdroj som är det korrekta namnet). Jag frågade honom om det var lika bra som Pilsner Urquell och han berättade att det var mycket bättre (vi kivas fortfarande om riktigheten i detta än idag). Det skulle bli trevligt att prova något som var bättre än Pilsner Urquell tyckte vi för Pilsner Urquell var vid den här tiden förmodligen den bästa ölet man kunde köpa i Sverige.

pilsnerurquell
Pilsner Urquell bild lånad från Wikipedia

När vi var på plats i Prag och satte oss vid vår första pub för att dricka öl så var det just Prazdroj som serverades. Jättegott tyckte vi och kanske var det faktiskt t.o.m bättre än självaste Pilsner Urquell. Vi fortsatte våra pubrundor gladeligen under den vecka vi tillbringade nere i Prag och överallt med några få undantag så var det Prazdroj, Prazdroj och åter Prazdroj som pubarna serverade, dock såg vi aldrig till Pilsner Urquell någonstans. Det var dock själva fanken tänkte vi att vi har åkt ända från Sverige för att prova Pilsner Urquell på plats och inte en enda pub i Prag serverade detta. Vad göra?

Frustrerade över situationen beslutade vi oss en dag för att åka till Pilsen där Pilsner Urquell tillverkas (tyvärr besökte vi aldrig bryggeriet men det är en helt annan historia som jag får berätta i ett annat blogginlägg). Väl framme i Pilsen stegade vi in på en pub för att äntligen få njuta en Pilsner Urquell på plats i dess egen hemstad. Döm om vår förvåning när servitrisen kommer in med Prazdroj. Vi kände oss nästan som i dolda kameran. Vi gick till en annan pub som just då var under renovering, dock öppen. I det gamla Tjeckoslovakien så stängde man inte en pub när man renoverade den utan hängde endast upp en presenning mellan den halva av puben som var i drift och den som var under renovering (det kanske man gör fortfarande). Där fick vi uppleva hur man använde alla möjliga högljudda verktyg endast meter från vårt bord vilket gjorde det i princip omöjligt att föra en konversation. En äldre herre som avnjöt sin öl precis bredvid presenningen blev dränkt i gnistor när man började köra en skärmaskin på andra sidan presenningen. Han fortsatte dock stillsamt att läsa sin tidning men täckte dock över sin öl med ett glasunderlägg när eldsgnistorna blev för intensiva. Jag tyckte det sa ganska mycket om detta tappra folk. Ölet som serverades här var…Prazdroj igen.

Vi kände oss modstulna och beslutade oss för att besöka en sista pub i Pilsen före hemresan. Vi stegade in och den här gången ville vi försäkra oss om att få Pilsner Urquell så innan vi satte oss ned frågade vi om de serverade Pilsner Urquell. Jodå, det försäkrade servitrisen oss och vi beställde två glas Pilsner Urquell. När servitrisen kom tillbaks med våra öl så såg jag till min förvåning att det stod Prazdroj på glasen. Jag meddelade nästan upprört att vi hade beställt Pilsner Urquell. “Ja men det är ju det som ni har fått“, sa servitrisen förvånat. Jag sa skeptiskt att; “Men inte serverar ni väl Pilsner Urquell i ett Prazdroj glas“. Servitrisen log och förklarade; “Prazdroj är namnet på Pilsner Urquell i Tjeckoslovakien, när vi exporterar det utomlands så kallas det dock för Pilsner Urquell” 🙂

Det känns skönt att vara tillbaks hemma igen efter en knapp vecka i San Diego, Kalifornien. Detta var den längsta tid som Karen och jag varit ifrån varandra sedan jag flyttade hit förra året. Jag flög ut förra lördagen tillsammans med mina kollegor. Jag hade varit i San Diego en gång tidigare men den staden har så mycket att erbjuda att det fanns massor kvar som jag ville göra som vi inte hann med då. Södra Kalifornien har mer än 200 mikrobryggerier och förra gången då jag var där i 2 veckor hann jag med att besöka 6 stycken. Denna gång visste jag att det inte skulle bli tid med så många eftersom detta var en tjänsteresa och inte en nöjesresa.

När vi hade landat så guidade jag dock mina kollegor till en omtyckt lunch på Oggis Pizza and brewing company. Där provade jag en av de 10 bästa öl som jag någonsin druckit kallad ‘Hop juice’ men som också gick under smeknamnet ‘Hop monster’ eller ‘Humle monster’. Massor av väldoftande humle alltså precis som jag vill ha det.

Därefter gick vi på vad som är endast min andra baseball match. Jag har bara sett baseball en gång tidigare på Dickey Stevens ballpark i North Little Rock. Denna gång var det ‘brännboll’ på högsta elit nivå, San Diego Padres mot Pittsburgh pirates. Jag förstår fortfarande inte alla regler och det var lite roligt att Padres vann genom att göra 3 poäng i första omgången (mina kollegor talade om för mig mer än en gång att det heter inte poäng och omgång). Det räckte dock för att de skulle vinna efter 9 långa omgångar (innings). Märklig ‘sport’ det där, hemmalaget fick alltså sina poäng precis i början av den 2,5 timme långa matchen (mina kollegor pekade ut också att det inte heter match utan ‘game’) och sedan gjorde de inget mer som de fick poäng för. Man måste nog vara infödd för att tycka om denna typ av sport.

Sedan på söndagen började konferensandet som pågick t.o.m onsdagen. Förutom detta så hann vi med att se USS Midway, det hangarfartyg som varit i tjänst från andra världskriget till 1991 under operation Ökenstorm. Detta var något som jag föreslog mina kollegor att se och jag trodde jag skulle få gå själv men till min förvåning så kom alla med och de var väldigt positiva över upplevelsen. Vi hann också med att besöka otroligt vackra Torey Pines golfklubb, La Jolla, Mission beach och två till micro bryggerier, Gordon Bierch och Pacific Brewing company. Det var en fantastiskt trevlig resa men vad skönt det är att komma hemma igen.

Igår firade Karen och jag vår fjärde bröllopsdag. Vi bytte kort igår, jag köpte rosor i fyra olika färger till henne. Vi skall fira på riktigt i helgen med att äta på någon trevlig restaurang. Igår valde vi att endast äta en enklare men väldigt god middag på Panera bread company som öppnat en väldigt trevlig restaurang här i våra kvarter. Vad synd att vi skall flytta härifrån nu för detta var verkligen en typ av restaurang som jag saknat här. Jag har hittills inte hittat någon bra restaurang som serverar goda smörgåsar och kaffe. Denna kombination är inte så vanlig här i USA. Serverar de gott kaffe så har de inga smörgåsar utan endast socker späckade muffins, kakor och sådant. Jag saknar något så enkelt som en räksmörgås med en kopp kaffe. Nu har de inte just det på Panera bread company men det är nära nog.

Efter vi ätit åkte vi till Maumelle för att se om de äntligen hade satt upp sålt skylten på vårt hus. Vi kollade förra fredagen innan jag flög ut till Kalifornien men trots att det då hade gått 2 veckor sedan vi skrev första kontrakten så var det ingen indikation på att huset var sålt. Igår såg vi dock till vår stora lycka att på försäljnings skylten satt en stor ‘SOLD’ i rött. Det kändes skönt.

Karen och jag var lediga förra fredagen eftersom Karens väninna Beth gifte sig i Fort Smith i nordvästra Arkansas. Det var för ovanlighetens skull ett eftermiddagsbröllop kl 14:00 så vi startade våra resa från LR kl 10:30. Det tog mig dock endast 2 timmar att komma till Fort Smith vilket var betydligt kortare tid än vad jag hade förväntat mig. Det är ganska snabbt marcherat med tanke på att det är 162 miles mellan LR och Fort Smith eller 260 km vilket innebär en snitthastighet av 130 km/timme.

Vi hade bokat hotell i Fayetteville ca 1 timmes resa norr om Fort Smith. Fayetteville är Arkansas Uppsala eller Lund, dvs den stora universitets staden i denna delstat. Det var i Fayetteville som Bill Clinton hade sitt första jobb som juridik professor på Universitetet. Det var runt 40 grader varmt hela helgen så vi kunde inte tillbringa så mycket tid utomhus men vi tittade i alla fall på det otroligt imponerande Universitets området som var enormt stort. Vi lyckades hitta Karens pappas namn ingraverat i sten från 1965 års avgångsklass. Vi såg även den fantastiska Razorback arena som tar in mer än 70.000 åskådare.

Jag var även glad att kunna besöka Hog Haus Brewing
en restaurang som brygger sitt eget öl, även kallat mikrobryggeri. Jag gillade vad jag provade men konstaterade också att våra lokala mikrobryggerier i LR står sig mycket väl i jämförelse. Hog Haus brewing ligger på Dickson street som är den gatan där de flesta restaurangerna och pubarna finns i Fayetteville. På denna gata hittade vi också Brewskis med över 70 öl på fat. Provade en fantastisk IPA kallad ‘Johns locker stock’ från Rogue brewing på Brewskis samt Wildfire från Uinta brewing i Utah som hade en ganska udda men väldigt god smak. Vi fortsatte sedan med att prova en fantastiskt bra Mexikansk restaurang som hette Jose, även den på Dickson street.

Hotellet vi bodde på var endast 3 månader gammalt så allting var väldigt nytt och fräsht. Det var skönt att komma iväg på en liten lill semester. Tänk så mycket mer man uppskattar små saker när man har lite av det. Semester exempelvis 🙂

Vid mitt senaste besök på “Sams club”; en varuhuskedja där man kan handla livsmedel i bulk till lägre priser, hittade jag till min förvåning en kartong med flera Samuel Adams öl som jag aldrig tidigare har provat. På kartongen var tryckt “Samuel Adams Summer style” och den innehöll fyra flaskor av vardera 6 sorter. Jag blev väldigt exalterad eftersom flera av sorterna var sådana som jag aldrig hade provat tidigare och lastade genast upp en kartong fast jag redan hade köpt de öl som jag egentligen kom dit för att handla.

I kväll så hade jag min privata lilla provning av dessa sorter och vill härmed delge eder vad jag tyckte om dessa spännande drycker. Först av allt så skall jag säga att jag blev mäkta förvånad att hela 3 sorter av 6 var veteöl. Men vad passar bättre på sommaren än ett lätt svalkande veteöl?

De sorter som Samuel Adams sommarkollektion bestod av och den ordning som jag provade dem i var;

1. Samuel Adams Cherry wheat
2. Samuel Adams Hefeweizen
3. Samuel Adams Summer ale
4. Samuel Adams light
5. Samuel Adams Boston lager
6. Samuel Adams Pale ale

Av dessa så har jag endast provat Samuel Adams Boston lager och Samuel Adams summer ale tidigare. Boston lager är en klassiker i Sverige. Den har funnits länge och representerade tidigt den typen av öl som vi “öl-älskare” vill se, ett öl med karaktär och smak, till skillnad från de många industialiserade öl-sorter som tyvärr är de mest populära idag. Boston ale kändes nytt och spännande när den kom till Sverige för många år sedan. Idag har så mycket hänt på öl-kultur fronten i fråga och nya små microbryggerier poppar upp här och där, speciellt här i USA. Innan 70-talet så sa man att varje stad med självaktning måste ha sitt öl-bryggeri. Sedan kom de stora fusionerna av bryggerier och i det mörkaste 80-talet (ur öl-kulturell synvinkel) så fanns det endast ett fåtal bryggerier med sorter som alla smakade likadant. Därefter exploderade formligen öl-kulturen i många länder och vi kunde prova sorter som vi endast kunde drömma om på 80-talet.

Lång utvikning som kanske inte hör hemma i en recension av sommar-öl från Samuel Adams, men jag tycker ändå att den var nödvändig för att förklara att ett öl som vi öl-älskare höjde till skyarna på 90-talet, idag känns tämligen anonymt. Jag talar om Samuel Adams Boston lager. Av de sorter som jag provat i kväll är det faktiskt den minst intressanta av de sex olika. Det i sig utgör en intressant iaktagelse eftersom det visar på att utvecklingen av öl med kraftig och karaktärsfull smak har verkligen nått en ny dimension, när ett öl som vi tyckte var extremt gott på 90-talet, idag ter sig lite anonymt i jämförelse med sina syskon. Det är absolut inget fel på Samuel Adams Boston lager, men det känns inte lika spännande längre som för nästan 20 år sedan men det i sig är väl otroligt spännande för det visar ju på att öl-kulturen lever och levererar nya spännande smaker.

Nog nu om Samuel Adams Boston lager och vi går i stället vidare till de andra öl i sommar-kollektionen som kändes så spännande att prova. Jag startade med Samuel Adams Cherry wheat. Jag har provat många olika veteöl smaksatta med både honung, citron, lime, koriander etc, men detta var nog första gången jag provade en vete-öl smaksatt med körsbär.

SA Cherry wheat doftar väldigt mycket körsbär. Inte lika mycket som en belgisk kriek men ändå så är körsbärdoften påtaglig. Tur för mig att jag älskar körsbär. När det gäller smaken så är dock det som slår mig först avseende SA Cherry wheat hur hög beskan är i jämförelse med andra veteöl. Tyvärr så måste jag nog säga att många veteöl är så sublima i smaken pga att de nästan helt saknar beska. Många sorter försöker kompensera detta med olika smaker men jag tycker ändå att beska är nödvändigt, även i ett vetöl. Därför så får Cherry wheat hela 4 solar av mig ¤¤¤¤. Detta är verkligen ett veteöl att njuta i långsamma eftertänksamma klunkar.

Nästa anhalt är Samuel Adams Hefeweizen. De som är öl-intresserade vet redan att “hefe” är tyska för jäst och om det står så på flaskan så betyder det att jästen är kvar i ölet. Detta är förstås något som känns otänkbart för Pripps Blå-älskaren (eller Sofiero, Kung, etc-älskaren) men för oss som verkligen älskar ÖL så betyder detta mera smak. Jästen är inte lika tydlig som i vissa tyska sorter där man kan separera jästen och äta den med tesked men den ger en fin och balanserad smak till detta öl. Förvånansvärt igen är den höga beskan för att vara ett veteöl men det kanske är en ny nisch som SA nu startar med beska veteöl? Jag tyckte mycket om denna Hefeweizen även om den saknar den där lite rökiga smaken som många tyska veteöl har. Jag ger faktiskt denna veteöl hela 5 solar ¤¤¤¤¤, jag känner mig generös i kväll.

Tredje stoppet blir SA Summer ale och jag har provat denna tidigare men bryggeriet hävdar att de ändrar receptet något från år till år. SA Summer Ale är även smaksatt med citron och paradise frön??? (grains of paradise). Jag vet inte vad det sistnämnda är men SA Summer ale imponerar inte lika mycket på mig som de två föregående sorterna. Detta är enligt mitt tycke den sämsta av de tre veteölen. Den är inte dålig men känns inte lika gedigen som Cherry wheat och Hefeweizen. Summer Ale för ändå 3 glada solar från mig ¤¤¤

Fjärde ölen på resan är faktiskt Samuel Adams light. Jag skall redan nu säga att jag skyr light-öl som pesten men de är väldigt populära i detta mångfacetterade land. Jag förstår om många amerikaner vill försöka vara mer hälsosamma men jag avstår hellre från att dricka öl än att dricka ett light öl. Det är så motsägelsefullt anser jag att säga nej till smak när man vill dricka något som smakar så gott som öl. Detta var dock före jag provade SA light. Tim Koch, bryggmästare och grundare av Samuel Adams säger på baksides etiketten att han ville skapa en unik light-öl olik andra bleka light-öl och jag måste säga att han lyckades. Detta är det absolut bästa light-öl som jag har druckit. Det har en fin bronsaktig färg med rejäl doft och beska och smakar fantastiskt bra för att vara en light-öl. Om jag skulle betygsätta light-öl så skulle detta få klara 5 solar men nu jämför vi med de andra och då är anser jag ändå detta i sommar-kollektionen vara värt 4 solar ¤¤¤¤ För att ge lite perspektiv så skulle jag faktiskt fresta mig till att säga att jag hellre dricker en till öl av SA light än en till av SA Boston lager, hör och häpna. Jag anser inte Boston lager vara värt mer än 3 solar idag ¤¤¤. Kanske är det inte så konstigt att det är så eftersom Boston lager kom så tidigt och inte behövde sticka ut så mycket för att väcka intresse. Idag så har dock många andra sorter inklusive dess syskon passerat.

Sist i sommar-kollektionen är Samuel Adams Pale ale. Jag älskar Pale ale, det är bland öl-sorter min näst bästa favorit. Min absoluta favorit är Indian Pale ale. Tyvärr så fanns det ingen IPA i Samuel Adams kollektionen. För att vara en Pale ale så är denna öl lite av en besvikelse. Den sticker inte ut på något sätt, varken i doft eller smak. Den är faktiskt förvånansvärt anonym för att vara en Pale ale. Men kanske är detta lite av tanken med att inkludera den i en sommar-kollektion. Det skall ju vara lite mer lätt-druckna öl på sommaren och då passar denna Pale-ale in bra men om man förväntar sig en smaksensation så blir man besviken. Jag ger denna SA Pale ale 3 solar ¤¤¤.

Det var dock en mycket positiv överraskning att avnjuta dessa Samuel Adams sorter som jag aldrig tidigare hade provat och jätteroligt att man hade hela tre vete-öl med i familjen.

Provade sorter och betyg;

1. Samuel Adams Hefeweizen ¤¤¤¤¤
2. Samuel Adams Cherry wheat ¤¤¤¤
3. Sam Adams light ¤¤¤
4. Samuel Adams Summer ale ¤¤¤
5. Samuel Adams Pale ale ¤¤¤
6. Samuel Adams Boston lager ¤¤¤

Jag noterade först nu att light-ölet till skillnad från de andra faktiskt endast heter “Sam Adams” light 🙂

March 2017
M T W T F S S
« Jan    
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

I have had visitors from:

Blog Stats

  • 50,721 hits

Statcounter

wordpress com
stats

Bloggkarta

Jag har placerat min blogg i USAbloggkartan.se!