You are currently browsing the category archive for the ‘Att bo i USA’ category.
Yesterday was a day when we had a slight risk of winter weather but today Friday was the day we woke up to a white Arkansas covered in at least two inches of snow, here in the central Arkansas.
I took a walk this morning around our neighborhood, a walk I do quite often, but in the snow it took probably almost twice as long time as normal.
More kids and adults were out playing around in the snow than what I have seen when this happens other times.
I smiled at the few ones that I saw shoveling their drive way, knowing that the snow will be gone before the sun sets this evening. That is how winter is in Arkansas.
I tried to build a snow lantern on top of our mailbox but it failed because when it looked pretty, with all the rolled snowballs to build it up, the tea lights inside it was just blowing out in the wind.
Oh well, I made an effort at least. Now I came in with wet shoes and freezing all over so a cup of hot glögg seems fair under these conditions.
Merry Winter everyone. I am glad that winter came to Arkansas this year even if it was just for a day.
And good for you Governor Hutchinson that you closed state offices today. State employees are voters too.
We are getting snow
Snow this morning in our back yard
Our backyard
Roads are already slushy
The long and winding road that leads to Country Club of Arkansas
Where are the golfers?
No golf today
My shoes got wet from walking in the slush
More golf course
It just last for a day
The house that burned down last year used to be here
Our house
My poor attempt on building a snow lantern
The brave Swede outside his house
Friday night at 10:00 pm while Karen and I were watching TV, we heard multiple sirens and sounds from vehicles on our street. We live on in a normally very quiet area and it is not often that you hear much than regular cars passing by or maybe kids being loud but even that does not happen often.
I went outside to see what was going on and saw that heavy smoke was coming out from a house on the other side of our street, four houses down from our house. I went back inside and told Karen that our neighbors house had caught on fire, something that she hardly believed but came out with me to watch.
Soon we were gathered with our neighbors living closest to us watching the smoke continuing coming out heavily from the house on fire. Several firetrucks, as many as five was already on site together with multiple police cars and an ambulance.
While we were standing there watching, one of our neighbors living closer to the house came out and said that there were body bags laying in front of the house. It felt very bizarre and like I was watching a movie instead of reality, in my neighborhood. I told my neighbor that it was strange that someone was in bed already before 10:00 pm so that they did not wake up to a raging fire.
Later as we stood there, wondering if there was a risk that the fire could spread to our houses, we started talking if anyone knew the people living in this house. Nobody seemed to be familiar with the tenants, only one neighbor knew that “they were both college professors and had a sister living with them who had some mental issues”. I imagined an elderly couple who had an old sister and all of them asleep before 10:00 pm on a Friday night and I thought that it was very, very sad.
Somebody thought that they has seen the couple having a dog and Karen wanted to volunteer to take in the dog if it had survived until we could get it to the animal shelter next day. Police and Fire fighters did not want to talk to anyone of us and we assumed that that poor dog had also died in the fire.
It was difficult going to bed that night and I kept thinking about the drama that had played out so very close to our house and I felt very, very sorry for the people who had died in the fire.
We did not fall asleep until probably sometimes around 2:00 am that night and was abruptly waken again at 6:00 am with our dogs barking like crazy. I heard sirens and trucks driving down our street and went out to see what was happening. This time large flames were totally engulfing the house and it looked much worse than it had been the night before.
I was thinking that fires that rekindles are very common and I know that in Sweden there is some rule that the Fire Department cannot leave a site where there has been a fire until a certain amount of time has elapsed. I don’t know if Maumelle Fire Department stayed during the night but now all the firetrucks were back and a large tower truck was spraying water all over the building trying to get the fire under control.
We went out again to watch the horrible scene in front of us and made sure that the Fire Department had the fire under control before we went back in again. It was not until later that we learnt that this was not an elderly couple sleeping through an accident fire but a murder/suicide/arson case.
I watch a lot of Forensic files on TV and again I felt like this is not happening but this is like a TV show. At this moment, we still don’t know who was the murderer even if the many discussions on Facebook assumes that it was the male 41 year old UALR college Professor. But there were also his wife 28 and his sister 31 in the house together with two adorable border collies. All of them shot to death.
We soon learnt more about these neighbors which we don’t remember that we have ever seen from their Facebook accounts and it is a very tragic story. They got married as late as in 2013, she was an adopted child from Russia but came to live with her family in Missouri when she was only six years old. He was a college Professor at UALR and many of his students witnessed about how nice an funny this professor was.
Yesterday when I was driving to the store, I passed the burnt down house and saw the wife’s family from Missouri being here to possibly recover anything from the burnt down house.
We still don’t know who was the murderer even if the mothers Facebook post indicated that her daughter had been the victim of an awful crime. I don’t know if that is an indication of that the family has got to know more from the Police than the public or if that is a mothers instinct to handle an awful situation like this.
Sometimes I feel like I am living in a movie instead of the real life because a Swedish guy like me do not expect those horrors we watch on TV to happen in your own neighborhood.
Det svenska namnet på denna dag kommer av ordet “Dymmel” som är ett gammalt ord för de kläppar av trä som man ersatte metallkläpparna i kyrkklockorna med. Detta för att dämpa klangen i denna veckan som också kallas stilla veckan. På engelska har jag inte hittat något särskilt namn för just onsdagen även om det finns namn för de andra dagarna såsom “Maundy Thursday”, “Good Friday”, “Holy Saturday” och “Easter Sunday”.
Som jag har nämnt tidigare på den här bloggen så finns det inga dagar i Påskveckan som man är ledig i USA. Långfredagen och Annandag Påsk är vanliga arbetsdagar. Själv har jag dock tagit ledigt tills nästa onsdag. Ikväll så kommer att antal par från vår RCIA klass som tidigare varit gifta i andra kyrkor att gifta sig inom den Katolska kyrkan och vi från RCIA klassen är inbjudna till denna ceremoni.
Imorgon Skärtorsdag är det dags för ceremonin då prästerna tvättar fötterna på några av församlingsmedlemmarna i kyrkan på samma sätt som Jesus gjorde med sina lärljungar. Långfredagen är som jag förstått en tyst och stilla dag i kyrkan. Jag har aldrig varit i kyrkan på Långfredagen så jag vet inte helt säkert hur denna mässa är. På fredag är det dock “Levande Stations of the Cross” klockan 15:00 i vår kyrka och mässa klockan 18:30.
Sedan på lördag så börjar vår heldag tillsammans med RCIA klassen i församlingshemmet klockan 10:30 och pågår till 20:00 då Påskaftonsmässan börjar. Anledningen att den inte börjar förrän så sent är att man väntar på att solen skall gå ned innan mässan påbörjas för i kyrkan kommer det att vara helt mörkt och sedan gradvis kommer samtliga att tända ett individuellt stearinljus.
Det blir dop av alla odöpta och sedan konfirmation och första nattvarden för oss RCIA studenter och alla andra som beslutar sig för att deltaga i denna den längsta mässan på hela året. Det blir sent innan vi kommer hem på lördag kvällen men jag ser fram emot att äntligen bli upptagen i den Katolska kyrkan efter denna långa initieringsperiod.
Vi hade den sista onsdagen med föreläsningar före Påsk denna veckan och temat för den var “Matrimony & Holy Orders”. Jag kallade det “Äktenskapet och Prästvigningen” i rubriken men funderade sedan på om det sista är en korrekt översättning till Svenska eftersom “Holy Orders” inom den Katolska kyrkan avser både prästvigning och motsvarande när någon blir upptagen i kyrkan som diakon. Hur som helst Wikipedia tog mig från engelska “Holy Orders” till svenska sidan “Prästvigning” så då måste det vara rätt 🙂
Jag tänkte återkomma till prästvigningen senare i detta inlägg och börja med äktenskapet. Båda av dessa räknas inom den Katolska kyrkan som två av sju sakrament. Av de sju sakramenten kan man endast erhålla tre en enda gång i livet. Fundera på vilka dessa är så avslöjar jag det på slutet. (De sju sakramenten är Dop, Konfirmation, Nattvard, Bikt, Äktenskapet, Prästvigningen & De sjukas smörjelse).
Äktenskapet alltså. Det är ett av sju sakrament och Katolska kyrkan menar allvar med det. Det är inget som man skall ingå lättvindigt och det blev jag varse när Karen och jag för tio år sedan beslutade att gifta oss. Efter det att jag hade friat till Karen i Drottningholms slottspark en solig och varm sommardag, den femte Juli 2003 så påbörjade vi senare samma år förberedelserna för att gifta oss. Här i USA så innebär förlovning att man avser att gifta sig inom en mycket snar framtid så som det var i Sverige tidigare. Det är alltså inte som det numera har blivit i Sverige de senaste trettio åren att förlovningen ersätter äktenskapet och många svenska par förlovar sig och gifter sig aldrig eller kanske väntar tio år eller mer innan de slår till.
Inbjudan till vårt bröllop den Andra Oktober, 2004
Vi tog kontakt med Monsignor Malone från Christ the King som var Karens hemma kyrka och fick instruktioner om hur vi skulle förbereda oss. Det var ett paket av instruktioner och dagar att planera för det uppkommande bröllopet. Först så fick vi båda ett slags enkät med ca 200 frågor som vi enskilt skulle fylla i och skicka tillbaka. Jag gjorde detta i Sverige och det tog mig åtskilliga timmar kommer jag ihåg att tänka till och svara uppriktigt på frågorna som var kryssfrågor med olika alternativ. Frågorna var indelade i olika kategorier avseende ämnen som kan tänkas skapa problem inom äktenskapet. Vi kallade det en “kompabilitets test” men jag tror inte att Monsignor var benägen att hålla med om den benämningen.
Vi skickade in våra svar under hösten 2003 och jag planerade en resa till Arkansas som skulle bli 1,5 månad lång för det var den tiden som vi behövde för att kunna deltaga i möten och föreläsningar som var obligatoriska innan vi kunde gifta oss. Jag kom till Arkansas efter jul 2003 och innan nyår träffade vi Monsignor Malone för att gå igenom “Kompabilitets testet”. När vi satt på hans kontor så kommer jag ihåg det första han sa till mig. “Lars, I don’t know how familiar you are with this english expression, but this ‘sucks'”. Sedan skrattade han när han såg min skrämda min och visste att han uppnått sitt mål att skämta med mig och förklarade att det var endast under ett av de ämnen som vi hade besvarat som våra svar inte var speciellt kompatibla. Det ämnet var “ekonomi” och anledningen var att vi fortfarande bodde i skilda länder och hade inte ens bestämt oss för vem som skulle flytta vilket gjorde det svårt att ha en gemensam uppfattning om ekonomi i det framtida äktenskapet.
Vi gick igenom de andra svaren med monsignor och fick en kopia som vi blev anmodade att diskutera avseende de ämnen som vi hade haft avvikande uppfattning om. Jag kommer ihåg att vi gick igenom dessa två hundra frågor under en mycket lång bilresa ner till Florida där vi hade beslutat oss för att fira Nyår. Det var en väldigt bra diskussion som vi hade om allehanda frågor där vi lärde känna varandra mycket bättre trots att vi trodde att vi redan kände varandra så bra som vi kunde. Jag tänkte att det här är något som alla som funderar på att gifta sig borde göra för det var verkligen en fantastisk möjlighet att på ett tidigt stadium avgöra om detta är en person som jag kan tänka mig att leva med resten av livet. Frågor som många par som aldrig får denna möjligheten, ställs inför månader eller år in i äktenskapet var något som vi redan hade diskuterat och klarat ut. Svåra frågor som ibland innebär att äktenskapet brakar samman om man är för olika. Nu inser jag förstås att äktenskap kan knaka och braka ihop även om man har diskuterat dessa frågor men jag tror att många männsiskor skulle inte gifta sig om de fick möjligheten att göra ett sådant test och det är bra för man skall inte gifta sig om man inte är säker på att detta är en person som man avser att leva med resten av livet.
Vår bröllopsdag i Christ the King, Catholic Church
När vi kom tillbaka från vårt nyårsfirande i Florida så hade vi ett antal till möten med monsignor samt en obligatorisk kurs kallad “Pre Cana” som vi deltog i över en helg tilsammans med andra par som avsåg att gifta sig det året, 2004. Kursen behandlade i stort sett samma ämnen som vi hade besvarat under kompabilitets testet, dvs; Religiös tro eller avsaknad av tro, Konfliktlösning och kommunikation, Karriär, Ekonomi, Sex & Samlevnad, Barn, Äktenskapet som ett sakrament, Trofasthet och otrohet. Precis som alla andra kurser eller aktiviteter som jag har deltagit i inom den Katolska kyrkan så tycker jag att det var intressant, lärorikt och något som har gjort intyck på mig över lång sikt.
Så med detta sagt kanske jag har gett en lite annan bild på vad ett äktenskap i Katolska kyrkan innebär jämfört med ett spontan bröllop i Las Vegas efter en våt natt på puben. Betyder det då att alla Katolska äktenskap håller livet ut? Nej, självklart inte. Allt är inte svart och vitt. Hur många äktenskap som annars skulle ha ingåtts lättvindigt utan dessa förberedelser inom kyrkan vet man förstås inte men jag tror trots allt att det är många fler om man inte tvingades att tänka till som dessa föreberedelser tvingar ett par till innan “man ramlar sta”.
Sedan erbjuder förstås kyrkan också samtal för par som har problem för att se om dessa kan lösas och äktenskapet räddas och kyrkan gör just detta för att äktenskapet är ett sakrament, en helig handling som inte skall ingås lättvindigt eller brytas upp utan att alla möjliga alternativ har blivit utvärderade. För de par som trots allt beslutar sig för att skilja sig så är det inte helt lätt om man avser att gifta om sig i den Katolska kyrkan. Processen till att få sitt gamla äktenskap upphävt är lång och måste i princip godkännas av Vatikanen. Detta kallas “annulment” och de par som inte kan vänta på att få detta godkänt måste gifta om sig utanför den Katolska kyrkan.
Prästvigningen kallas som sagt “Holy orders” på engelska och det är ett bättre uttryck eftersom det också innefattar vigningen (ordination) av Diakoner (Deacons) och inte enbart Präster. Att bli präst inom det Katolska kyrkan är en mycket lång process som innefattar många års studier motsvarande längden på studier för att bli t.e.x läkare. Prästkandidaterna går efter avslutade högskole studier vidare med studier på ett s.k “Seminar” och prästkandidaterna kallas då “Seminarians”. I vår kyrka har vi just nu fem unga män som tillbringar sin tid i dessa “Seminars” med avsikt att bli präst och Karens kusin blev präst förra året efter många års studier. Han har dessutom en bror som fortfarande har flera års studier kvar. I Arkansas så har vi faktiskt mer unga män som studerar för att bli Katolska präster än vad man har i många andra större delstater. Detta kanske beror på den skiftning som man diskuterat mycket på senare tid avseende att Katolicismen har växt i Sydstaterna medan den har minskat i tradtionellt Katolska delstater som exempelvis New York, Massachusetts och Illinois. Framförallt så är det i dessa delstater i städerna New York, Boston och Chicago som Katolicismen tidigare har varit mycket stark.
Den som blir prästvigd kommer sedan att bli tilldelad en tjänst i en församling som biskopen avgör. I den Katolska kyrkan kan inte prästerna gifta sig utan ägnar resten av sitt liv till detta kall och jag känner en enorm beundran för de unga män som fattar ett sådant beslut. Jag tror inte att de gör detta lättvindigt.
Slutligen då, vilka tre sakrament kan man bara erhålla en gång i livet? Det är inte Äktenskapet eftersom man kan gifta om sig om maken eller makan går bort eller om man skiljer sig och erhåller en s.k “annulment”. Prästvigningen kan dock endast erhållas en gång i livet så om en Katolsk präst bestämmer sig för att lämna detta kall kan han inte bli präst igen senare. De andra sakramenten är Dopet och Konfirmationen som endast kan erhållas en gång i livet.
En central fråga inom den Katolska kyrkan är att livet betraktas som heligt och en gåva från Gud. Därför värnar också Katoliken om de liv som ännu är i utveckling som det ofödda barnet. Detta är en viktig fråga inom Kyrkan och Katoliker engagerar sig i olika former för att informera och ibland även protestera till politiker avseende den orätt som Katoliken anser begås mot det ofödda och värnlösa barnet. Med andra ord, kort och gott, Katoliken är emot abort.
Detta är en av de frågor, kanske den fråga som mest väcker debatt och oftast också ilska, kanske ibland också hat mot det Katolska kyrkan eftersom denna inställning är kontroversiell med de samhällsvärderingar som råder just nu. Nu är det inte enbart den Katolska kyrkan som är emot abort, många protestantiska kyrkor här i USA har samma inställning eller går i vissa fall ännu längre än den Katolska kyrkan eftersom människor från vissa andra kyrkor ibland har en tendens att bli extrema i sitt sätt att uttrycka sina åsikter.
Abort är en s.k dödlig synd (se definitionen på “dödlig synd” i början på detta inlägg) enligt den Katolska tron men även den kvinna som har begått abort kan bli förlåten i bikten om hon ärligt ångrar denna synd. Kyrkan vill dock ge kvinnor en möjlighet att vara mer informerade innan beslutet tas om abort. “Rätten till liv” eller “Pro life” som det heter på engelska var en av de föreläsningar som vi har haft under RCIA. På den föreläsningen som vi hade förra året kom två kvinnor från en katolsk förening kallad “St Josephs helpers” som driver en organisation “Arkansas pregnancy resource center” (gå gärna till deras websida för att läsa mer). Denna organisation ligger mitt emot Arkansas enda abortklinik och de personer som arbetar inom organisationen vill ge de kvinnor som söker en abort all information som de behöver innan de fattar ett beslut i denna fråga.
Arkansas är en delstat med en tredjedel av Sveriges befolkning så det kanske låter konstigt att det endast finns en enda abortklinik i delstaten. Frågan om abort i Arkansas är inte lika kontroversiell som i andra delstater eller som i exempelvis Sverige. En majoritet av befolkningen är emot abort och motståndet har växt över tiden. Det har funnits fler abort kliniker i Arkansas men den enda som nu finns kvar är den som ligger mitt emot Arkansas Pregnancy Resource Center. Ett annat exempel på att abortmotståndet i Arkansas är större än i andra delstater eller i Europa är att Arkansas lagstiftare för två veckor sedan beslutade om en ny lag som förbjuder abort efter 20 veckor. Representanthuset och Senaten godkände lagförslaget men Guvernören la i förra veckan in sitt veto emot det nya lagförslaget. Denna veckan så blev dock Guvernörens veto förklarat ogiltigt av Senaten och detta lagförslag kommer nu att bli lag i Arkansas. Samtidigt så har lagstiftarna nu också lagt fram ett nytt lagförslag som även skulle förbjuda abort efter 12 veckor. Om detta lagförslag blir klubbat in till lag, så kommer Arkansas att ha lagar som är mer restriktiva avseende abort än andra delstater i USA. Jag ville ge denna bakgrund till att förklara varför frågan om abort in Arkansas inte är lika kontroversiell som i andra delstater eller i Europa, en majoritet av befolkningen är emot.
Till RCIA föreläsningen förra året så berättade två kvinnor från Arkansas Pregnancy Recource Center (jag kommer att förkorta detta APRC nedan) om den verksamhet som de bedriver. En av dem var sjuksköterska och den andra var chefen för organisationen. Andra personer arbetar med att kontakta de kvinnor som kommer till abortkliniken, erbjuder dem att komma till lokalen som de arbetar i mitt emot abortkliniken och få professionella svar på sina frågor från sjuksköterskan. Den senare hade många berättelser att dela med sig av som alla visade på att så många kvinnor beslutar sig för abort utan att ha undersökt alternativen eller för att man inte har tillräcklig kunskap om att det faktiskt är ett barn som man avser att avsluta livet för. I flera fall visade det sig också att kvinnan inte alls ville begå abort men kände sig tvingad av make, pojkvän eller föräldrar att fatta detta beslut. Eftersom sjuksköterskan får en chans att prata med kvinnan enskilt utan någon annan som kan utöva påtryckning på henne, vittnade sjuksköterskan om många kvinnor, nästan alla; som ändrade sitt beslut när de fick information och också löfte om fortsatt hjälp och stöd fråm APRC.
Det sorgliga är att nästan alla fall som APRC berättade om berodde på okunskap hos kvinnan om barnet och alternativen till abort eller pga att någon annan utövade påtryckning på kvinnan att begå abort. Nu tänker kanske läsare att vad APRC gör är också en form av påtryckning på kvinnan och bilder av demonstrerande abortmotståndare utanför abortklniker kanske dyker upp i huvudet. Jag uppfattar det inte alls som påtryckning, ingen blir tvingad att komma till APRC, de blir erbjuden en möjlighet att bli mer informerade och få stöd innan de fattar sitt beslut, utan påtryckning.
De som väljer att komma med till APRC erbjuds också att göra en ultraljudsundersökning utan kostnad. Sjuksköterskan berättade att ingen av de kvinnor som hade genomgått ultraljudsundersökningen och fått se sitt barn på en bildskärm, valde att gå till abort kliniken efter detta. Rätt eller fel? Jag kan inte förstå att någon kan tycka något annat än att det är rätt att få så mycket information som möjligt innan man fattar ett sådant beslut. Den enda anledningen till att man inte skulle vilja ha information såsom att se sitt barn genom ultraljud måste väl vara att man vill förtränga att det verkligen är ett barn som man står i beslut att avsluta livet för.
För de kvinnor som väljer att inte göra abort ger APRC stöd, både i form av fortsatta samtal och coaching men också ekonomiskt om detta är anledningen till att kvinnan hade planerat aborten, för att hon inte trodde sig kunna ha pengar för uppfostra ett barn. I de fall kvinnan inte vill bli mor så hjälper APRC med att ta kontakt med adoptions organisationer så att par som inte kan få egna barn kan uppleva gåvan av ett barn i familjen.
För de kvinnor som trots informationen ändå väljer att begå abort så erbjuder APRC också stöd i form av samtal eller kontakter med andra organisationer som kan hjälpa den som gått igenom en abort. Flera kvinnor som arbetar på APRC har själva begått en abort så de har personliga erfarenheter som de kan dela med. APRC informerar också kvinnan om hennes rättigheter om hon väljer att gå till abortkliniken, t.ex att inte skriva under något dokument som ger läkaren ansvarsfrihet, t.ex om något under aborten skulle skada kvinnan.
Jag var väldigt imponerad av att höra om den verksamhet som APRC bedriver och har stor beundran för de som arbetar där med dessa frågor. Deras verksamhet är så långt borta som man kan komma från bilden av extremister som står utanför abortkliniker och skriker och hotar de som går in genom dörrarna på denna. Att ge information och stöd i stället för att endast fördöma är något som jag tycker är både humant och kristet.
De Svenskar som läser denna nyuppväckta blogg tänker säkert att det här med att bli religiös och tro på Gud var något som startade för min del med RCIA programmet förra våren. Jag hoppas att jag kan lugna någon med att säga att så är inte fallet. Jag har varit ovanlig på detta sätt ända sedan jag var en liten grabb. Jag växte upp i ett icke speciellt religiöst hem. Våra kyrkobesök inskränkte sig till Julottan och Första Advent, om inte någon gick och dog förstås. Jag vet faktiskt inte riktigt om mina föräldrar trodde på Gud, om de gjorde det så tyckte de nog som vanliga Svenskar idag att detta är något som man skall hålla för sig själv. Jag tror dock inte att de var fientligt inställda till den Kristna tron, de praktiserade den dock inte mer än vad traditionen bjöds med ett fåtal kyrkobesök runt jul och stillsamt mediterande runt adventsljusstaken.
Jag tror snarare att min Gudstro härrör sig från min gamla skolfröken på lågstadiet som var en väldigt gammaldags, konservativ lärarinna. Vi började varje morgon med morgonbön, psalmsång och bibelläsning. Sedan hade vi åtskilliga timmar i Kristendomskunskap förutom bönerna, psalmerna och bibelläsningen. Detta var 1971-1973 och jag tror att Kristendomskunskapen i princip hade avskaffats redan vid denna tid men det verkade Maj Pettersson inte vilja låtsas om. Senare hörde jag från jämnåriga som hade gått i andra skolor att detta var ingenting som de kände till så jag tror nog att gamla Maj tog sig lite friheter i läroplanen där.
Jag fick den här Bibeln av Karen som en gåva efter Rite of Acceptance. Den innehåller många historiska förklaringar till texterna och är utvecklad just i Little Rock men används av Katoliker i hela USA
För min del så var detta dock något som jag svalde med hull och hår. Jag kunde alla psalmer och böner utantill och läste även religiösa historier i både bok och serietidningsform som faktiskt fanns på 70-talet. Fröken Pettersson hade alltså gjort mig till en religiös extremist, i Svenska ögon. Varför detta fann mig på detta sätt så att jag har haft en Gudstro under alla dessa år men inte mina jämnåriga kamrater från samma klass kan jag inte svara på. Jag vet ju inte säkert hur de tänkte eller tycker idag. Det är ju inte något som man pratar så mycket om i Sverige om man inte växer upp i en religiös miljö och går till Kyrkan regelbundet.
De personer som just tillhör denna grupp har jag sett hånats och retats i skolan för just detta så man tyckte det var bäst att hålla sin tro för sig själv. De gånger som man någon gång har tagit upp sin tro med vänner och kollegor så har jag tyckt mig märka samma tendens som från skolåldern, dock i den vuxnes mer “polerade” attityd. Kanske är det just detta som gjort att jag idag ser tillbaks på Sverige som ett religionsfientligt land och i detta avseende totalt annorlunda än där jag bor idag. Från att ha varit ett undantag i att ha en Kristen tro så är jag nu endast en av alla “vanliga” männskor här i Arkansas.
Jag tror att Svensken har svårt att förstå det öppna sättet som människor här pratar om sin tro och Gud och i början så berättade jag för mina arbetskamrater runt lunchbordet hur osannolik den diskussion som vi just hade haft om religiösa frågor skulle ha varit om jag hade suttit vid en lunchbord i Sverige med mina arbetskamrater. Det kanske trots allt fanns en ännu djupare mening med att jag skulle ramla på min blivande fru i det där chatrummet 1999 och åtta år senare hamna här mitt i bibelbältet, där jag är nästan normal. Åtminstone i det religiösa avseendet.
Jag berättade tidigare om fastan och att man som Katolik förväntas ge upp något som är en kännbar uppoffring. Ibland har jag hört Katoliker och även icke Katoliker skämta om detta och säga att de gett upp rökning trots att de inte är rökare eller som vår präst Monsignor Malone berättade om för några veckor sedan. Han hade en äldre prästkollega som sa att till fastan så gav han upp vatten i sin whisky. Det skall alltså vara något som man bestämmer själv men som verkligen är en uppoffring som är kännbar. Jag beslutade mig för att ge upp öl under fastan. De som känner mig vet att öl är ett av mina stora intressen och en kär hobby. För de som inte känner mig så måste jag förklara att jag inte pratar om industri producerad öl utan om hantverks öl. Att samla, prova tillsammans med olika sorters mat, skriva om i min ölblogg och då och då också brygga öl själv. Som ordförande i ett framgångsrikt ölsällskap grundat i Sverige 1987 så kan nog konstatera att öl är en fantastiskt rolig hobby. Att ge upp detta i mer än fyrtio dagar är inte lätt utan det är kännbart och jag saknar att kunna njuta några goda hantverksöl till helgen eller besöka någon av de bryggeripubar som vi har där jag bor.
Förutom att ge upp något så rekommenderas man också att göra något extra under fastan som man inte gör annars som har anknytning till tron eller kyrkan. Det senare var svårare för mig att komma på vad jag skulle göra. Jag funderade på om jag skulle deltaga i “Stations of the cross” i kyrkan varje fredag kväll vilket är en speciell rit när församlingen ber vid fjorton olika bilder som visar Jesu vandring till Golgata, de händelser som utspelade sig då tills korsfästningen. Av olika anledningar så fungerade inte detta varje fredag kväll detta året så jag hade svårt att besluta mig för vad jag skulle göra tills dess att jag en kväll kom på att jag skulle försöka skriva ett inlägg per dag på min blogg om just denna resa som jag har gjort under snart ett år på väg mot konverteringen till Katolik.
Jag misstänker att de svenskar som läser min blogg fördmodligen börjat tänka att nu har det slagit över totalt för Lars. Ingen uppdatering på bloggen på över ett år och nu sprutar han ut ett inlägg varje dag. Så om det händelsvis skulle vara så, då finns förklaringen här. Det är inte så att jag ber om ursäkt på något sätt för mitt bloggande, det har varit nyttigt att skriva om detta och jag har upptäckt saker när jag skrivit som jag har glömt bort tidigare.
Så har jag blivit en religiös extremist då? Allting är relativt. Ur många svenskars ögon är det säkert så eftersom Sverige har blivit så sekulärt att Svensken inte ser, hör eller träffar på speciellt mycket religiöst i sin vardag. Det är ofta också så att det man inte känner till skrämmer många. Annars så tycker jag nog inte att Katolicismen på något sätt är extremistisk men det är jag medveten om att många svenskar inte skulle hålla med om eftersom kyrkan håller fast vid vissa principer som går emot den allmänna samhälls opinionen som råder just nu.
Någon kanske kommer ihåg att jag i tidigare inlägg skrev att jag själv för fjorton år sedan trodde att Karen var religiös extremist när jag träffade henne på nätet och hon berättade att hon var Katolik. Min fördom visade sig vara felaktig och de som har träffat min fru tror jag nog tycker att hon är ganska så normal. Vad man uppfattar som religiös extremism är förstås olika men själv skulle jag nog nämna vissa kyrkor där medlemmarna talar i tungor eller slår kullerbytta nerför altargången. De som har sett filmen Borat kanske kommer ihåg när han besökte en pingstkyrka och just detta inträffade, församlingsmedlemmar som springer runt och joddlar gobbiligook och rullar runt på golvet, varefter Borat konstaterade att i denna omgivning så framstod nog han själv som ganska normal.
En annan sak som jag själv tyckte kändes extremt när jag bodde i Sverige var Mormoner eller Jehovas vittnen som ringde på dörren och promt skulle komma in och prata. Eller någon enstaka gång i skoltiden som jag följde med klasskamrater till Pingstkyrkan för att bara se hur det var och församlingsmedlemmar hoppar på en och frågar om man vill bli frälst och man drar sig undan mumlande: “Inte idag tack” medan man tänkte: “inte i denna kyrkan i alla fall”.
Jag är inte ute efter att peka ut andra religioner som extrema men jag tror att vad man upplever som extremistiskt är olika från person till person och jag tror faktiskt att många svenskar tycker det är extremistiskt att prata offentligt eller blogga om sin tro. Som svensk skall man nog hålla sin tro för sig själv, det är liksom för personligt att berätta om det för andra, om man nu har en tro. Men svensken brukar ju ofta säga att “Jag tror på något…..”; utan att vilja vara specifik om vad detta är.
Min trogna läsare och kommentator “Olgakatt” frågade i anslutning till gårdagens inlägg om hur äkta religiositeten är i USA och att många Amerikaner går till kyrkan av sociala och t.o.m affärsmässiga skäl, dvs för att knyta kontakter. Nog kan det vara så i många fall. Jag ser dock väldigt lite av just detta i den Katolska kyrkan. Katoliker är pinsamt sena till kyrkan. Vår präst skojar ibland om att när han, diakonen och altarpojkarna/altarflickorna påbörjar processionen från kyrkans förmak så är kyrkan endast halvfull medan när de kommit fram till altaret tio sekunder senare så är det fullsatt.
Inte heller serveras det något kyrkkaffe och inte är det många som stannar kvar för att prata med vänner och bekanta. Jag tror att jag lugnt kan konstatera att Katoliken går inte till kyrkan av sociala skäl. Däremot så kan det säkert finnas mycket av den sociala biten hos många protestantiska kyrkor har jag tyckt mig förstå genom kollegor som går just till dessa kyrkor. En annan skillad är att man i Protestantiska kyrkor klär upp sig för gudstjänsten på Söndagen som man gjorde förr i Sverige medan Katoliken ofta går till kyrkan som “de går och står”. Speciellt under den varma årstiden så kommer många i shorts, badtofflor och t-shirt men det kanske är något som är speciellt i Katolska kyrkor i USA eller kanske endast i sydstaterna för jag kommer ihåg att jag sett Katolska kyrkor i Europa där det fnns skyltar utanför som just säger att man inte kan ha shorts på sig och i Vatikanen var det också så minns jag från en 35 gradig dag i Rom.
En sak som jag uppskattar extra mycket i Katolska kyrkan är att musiken under gudstjänsten är så omväxlande. Det kan vara allt från vad jag minns från Svenska kyrkan, t.ex orgel till körsång men också väldigt ofta mer modern musik som denna sång som jag senast hörde framföras av några ungdomar som spelade, elgitarr, bas och trummor:
Jag såg nyligen en rapport som visade på att Arkansas är den femte mest religiösa staten i USA. Jag kan inte säga att jag är förvånad men om någon hade bett mig att gissa vilken plats Arkansas skulle hamna på så kunde det ha blivit allt mellan 1-25. Att min hemstat måste vara i det övre skiktet av religiösa delstater är ingen överraskning eftersom man brukar kalla sydstaterna för “bibel bältet”. Men det är svårt som Amerikan att få en känsla för sådant om man inte har bott i många olika stater under en längre tid. Det är ju inget som man kan direkt jämföra enkelt.
Att människor här är mer religiösa än i Sverige är dock väldigt lätt att konstatera. Om jag i Sverige skulle ha varit en frekvent kyrkobesökare och med det menar jag att man går varje söndag så tror jag att det skulle betraktas som konstigt, nästan med misstänksamhet. Sverige har verkligen blivit sekulärt väldigt fort ur historisk synvinkel. Med tanke på detta är det väldigt förvånande att 68.8% (Wikipedias artikel om Sverige avseende medlemsskap i Svenska kyrkan 2011) av landets befolkning fortfarande är medlemmar i Svenska kyrkan. Det är ju trots allt en betydande del som man betalar i skatt till Svenska kyrkan genom medlemsskapet och det måste anses dyrt om man endast besöker kyrkan på första Advent och Julen. Enligt Svenska kyrkans egen statistik så var antalet totala gudstjänstbesök under 2011 lika med 4 547 777. Med ett medlemsantal på 6 519 889 under samma år så betyder det att svensken gick i kyrkan 0.7 gånger per år. Antalet gudstjänstbesök i Svenska kyrkan har halverats från nio miljoner 1990 till drygt fyra och en halv miljon 2011.
Här i Arkansas är det snarare det motsatta. Alla förutsätter att man går i kyrkan varje vecka och många Protestantiska kyrkor går också i kyrkan på Onsdagar förutom Söndagarna. Snarare är frågan här; vilken kyrka som man går till. Här i sydstaterna är de flesta Baptister. Katoliker utgör endast en mindre del av Arkansas befolkning. Enligt Wikipedia så finns det nästan sju gånger så många Baptister i Arkansas som det finns Katoliker
Idag är det Askonsdagen eller Ash Wednesday som man säger här i USA. Vi kom precis tillbaks från kyrkan i Little Rock där högmässan pågick mellan 18:30-19:30. På Askonsdagen är det väldigt speciellt eftersom aska ritas i pannan på alla i församlingen under en speciell ceremoni som bara händer just på Askonsdagen. Jag vet inte om man gör detta i Svenska kyrkan eftersom jag inte var en speciellt regelbunden kyrkobesökare när jag bodde i Sverige men eftersom Svenska kyrkan åtminstone till för ca 20-30 år sedan följde den Katolska kyrkans traditioner och liturgi i mångt och mycket så är det inte omöjligt.
Här i USA så har även icke Katolska kyrkor börjat med att distrubera aska på Askonsdagen och jag hörde att det t.o.m finns “drive-in” kyrkor (inte Katolska), där man kan köra förbi och bli ritad i pannan med ett kors.
Askonsdagen är också inledningen på fastan och som Katolik så skall man under denna dag begränsa sig till endast ett mål mat som inte skall innehålla kött. Fastan pågår t.o.m Långfredagen som avslutar fastan på samma sätt som den startade, endast ett mål mat som inte skall innehålla kött. Däremellan skall man avstå från just kött på alla fredagar i fastan. Annars så är det inget mer som uttryckligen påbjuds som Katolik under fastan. Man skall dock välja att försaka något som man väljer själv och som är en betydande uppoffring. Man skall också tänka extra på att göra goda gärningar och att stödja och hjälpa de i nöd.
Eftersom denna blogg inte har uppdaterats på ett bra tag så kanske någon som ramlar in nu undrar var det här inlägget kom ifrån helt plötsligt. Förra året så beslutade jag mig för att lära mig mer om Katolicismen och påbörjade i Juni 2012 en kurs som heter RCIA. Nu när påsken närmar sig och därmed min konvertering så tänkte jag skriva lite om just detta.
I nästa inlägg planerar jag att berätta lite mer om vad RCIA är.
Tiny Tim’s välmenande välgångshälsning får blir rubriken på denna julhälsning från Arkansas. Har faktiskt sett Dickens “A Christmas Carol” nästan varje dag den senaste veckan. Förra lördagen såg Karen och jag den “live”, fint framförd på “The Rep”, en teater här i Little Rock. Vi blev positivt överraskade att den framgfördes som en musikal vilket passade alldeles utmärkt. Sedan så har jag sett olika versioner av filmen på tv de senaste dagarna och så sent som igår Disney versionen med verkliga skådespelare och animeringar med Jim Carrey som Uncle Scrooge. 
Det är en väldigt bra berättelse tycker jag och bara det faktum att jag har sett den så många gånger den senaste veckan utan att tröttna tycker jag är bevis på detta.
Som säkert de flesta vet så är Juldagen här i USA den stora firar dagen, inte Julafton som i Sverige. Idag så skall Karen och jag hem till hennes kusin som har bjudit in stora delar av familjen. Imorgon skall vi fira med Karens närmaste familj här hos oss. Som jag tidigare har nämnt här på bloggen så är högtider här i USA inte riktigt samma sak som i Sverige. Jag tycker inte att man firar lika mycket och Julen är inte lika stor som högtid som i Sverige. Snarare är det Thanksgiving som är den största högtiden på året men inte ens då tycker jag att Amerikanen kommer i närheten av det firande som vi Svenskar har runt Jul eller Midsommar.
På ett sätt är det väl skönt för ofta som svensk så har vi sår stora förväntningar på dessa högtider att det är lätt att bli besviken eller uttröttade av all förväntan om saker som man skall köpa eller göra. Men just vid dessa högtider så saknar jag känslan som man har i Sverige när allt är klart för firande och man kan njuta av maten och umgänget och bara koppla av.
Jag har tidigare försökt att hålla svenska mattraditioner vid liv här i Arkansas men där är nästan omöjligt eftersom det är så svårt att få tag på saker som är de enklaste i Sverige. Jag har t.ex haft ett litet lager av Apotekets glöggextrakt men nu är det bara en flaska kvar och den skall vi använda idag när jag tar med glögg till firande hos Karens kusin. Så glöggen vi skall ha på Juldagen kommer för första gången att bli gjort på ett hemma gjort extrakt som inte var det lättaste att få till och jag vet ännu inte om det kommer att bli lyckat eller ej. Försök att hitta hel ingefära, pomeransskal, hel kardemumma här i Little Rock. Det är inte enkelt. Jag hittade faktiskt hel kardemumma till sist men den var skitdyr. Den var dock oskalad vilket jag aldrig har sett i Sverige så när man bröt själva kardemumma skidan så kom kardemumma fröna ut med en härlig färsk doft, starkare än jag har känt någonsin i Sverige för där har jag bara sett fröna. Så den delen kanske t.o.m blir bättre än vad den skulle ha varit om jag hade hittat kardemumma som den säljs i Sverige.
Pomeransskal översatte jag till “Bitter orange” men det gick inte att htta så jag improviserade och köpte Kumquats i stället. Det verkade inte helt ologiskt. Hel ingefära trodde jag att jag skulle hitta men det blev en “karamelliserad” ingefära i stället och den smakade starkt från ingefära så det skall kanske funka. Det enda som inte var några problem att hitta var hela kanelstänger, russin och vodka så jag får återkomma med hur detta blev efter provsmakningen på Juldagen.
Annars så har jag gjort 150 st köttbullar som vi skall äta idag och imorgon. Förra året saltade jag in en rå skinka som jag kokade får att få till den svenska julskinke smaken men den orkar jag inte med i år. Det blir färdig kokt i stället och jag börjar bli van vid det. Sedan skall jag röka fläskfile och revbensspjäll samt göra potatisgratäng så det blir inte en traditionell svensk jul men efter några år så blir det så här. Det är för mycket jobb och kostar för mycket att göra ett traditionellt svenskt julbord som i slutänden endast jag själv uppskattar.
Karen och jag skall byta julklappar ikväll när vi kommer hem så det blir lite svensk tradition trots allt. God Jul – Merry Christmas – God bless us all – EVERYONE
Swede in Arkansas 